Komma ut ur garderoben. Någon sa det i kväll, när vi tjattrade.
På kul och jag skrattade, för mig själv framför datorn..
För så där tio år sedan var det inget skämt.
En vilsen tonåring satt i soffan hemma hos sin mamma.
Mamman. Det var jag. Är.
Tjatmamman. På kul, men ville så gärna veta.
”Du kan väl säga vilken typ …”
Tystnaden. Och sedan.
”George Clooney.”
För att få tyst på mig.
Flera veckor senare:
Vi satt i vardagsrummet.
Av någon anledning var jag förbannad på min man, vi hade grälat. Något förutsägbart, något om ansvar, städning och jag satt vid dator vid något meningslöst spel. Sa att allt skulle vara så enkelt om jag hade varit lesbisk. Om jag levt ihop med en kvinna, som förstod, som såg vårt liv på samma villkor. Jag fräste, lyssnade inte, ville gnälla, tryckte fram nästa spel på datorn.
Tystnaden.
”Jag är det mamma-.”
”Men jag menar på riktigt.”
”Det är på riktigt.”
En annan tystnad. När jag stängde av datorn.
”Varför har du inte sagt något?”
?
Hade inte ens tänkt.
Hade krävt. Att hon skulle säga. Hon valde att ljuga George Clooney.
Min fina, fina Lisa, jag älskar dig så mycket.