Skriver om “Darling”-regissörens debutbok.
Sitter just nu och recenserar Johan Klings debutroman “Människor helt utan betydelse”, som kommer ut i nästa vecka. Han är ju känd som regissör och manusförfattare till hyllade långfilmen “Darling”, som nominerades till sex guldbaggar.
Recensionen är en utmaning denna gång eftersom hans bok har så mycket gemensamt med filmen. Hur gör man då? Ska man bortse från det och bara se till texten? Men i media och bokhandelskataloger, på fliken i bokomslaget etc. så ges ju stort utrymme åt den uppmärksammade och prisbelönta filmen, så man räknar ju helt klart med att filmen ska ge skjuts åt boken. Då får man väl ändå tycka att det är relevant att ta upp jämförelsen?
Andra saker som jag har svårt att inte ta med i beräkningen när jag recenserar är bokomslaget – ett vackert, stilrent bokomslag ger boken en viss högtidlig anda redan innan man slår upp den, medan ett mer mediokert, kioskigt omslag får en att se den mer som ren underhållningsläsning. Liksom förlaget - en ny svensk roman på Bonniers har man liksom lite respekt för. (Kling kommer ut på Norstedts).
Förutfattade meningar har extremt stor betydelse när smaken ska avgöra, helt enkelt. Gäller det bara mig? Vad tycker ni? Jag menar, om du får en bok i handen av en okänd författare och nån säger åt dig att det här minsann är skrivet av en nobelpriskandidat, då är det svårt att läsa det och avfärda det som trivial smörja. Samtidigt som man kanske är mer kritisk på ett annat plan, har större förväntningar och lättare blir besviken.
Det är som när man provar viner – om nån säger till dig att det här är riktigt fint årgångsvin så kommer du att smaka på det på ett annat sätt och också uppskatta det mer. Kanske borde man införa blindtester på böcker också? Ta bort omslag och författarnamn på alla böcker och bara läsa den rena texten. Och sen ta ställning. Så gjorde nykritikerna på 1950-talet – bortsåg från allt som låg utanför texten.
Risken då är väl att man inte skulle orka läsa någonting. Man skulle skumläsa de första tio sidorna och sen tappa motivationen (ungefär som när man nätdejtar) eftersom man inte hade några förväntningar. Och alla som skrev böcker skulle vara tvungna att jazza upp sina texter för att fånga läsaren under de där tio sidorna.
Ändå kan jag längta efter det sättet att läsa på. Det slår mig att jag nog läste mer så när jag var liten, innan jag egentligen kände till så mycket om författarskap, stilar eller förlag, och bara läste det jag kom över, tog första bästa bok i mammas och pappas hylla. Numera är jag kultursnobb och kan avfärda en pocketbok bara för att den enda positiva recension den kan citera på sitt omslag är från typ Värnpliktsnytt. Jag kan inte komma på sist jag läste en författare jag inte kände till i förväg eller fått rekommenderad.
Hur stor roll spelar avsändare, paketering och andras omdömen när ni läser böcker?