Katten ligger i mitt knä och lägenheten ser ut som en kvart, för vi har dragit i gång ett sånt där omöjligt projekt, som börjar lite snällt med att man ska flytta soffan och slutar…inte alls, bara pågår.
Så fort jag sätter mig kommer en katt och kurar ihop sig i mitt knä, ligger och sover varmt och gott i mitt knä just nu. Och så måste jag resa på mig, för att fortsätta röja. Micke sitter i soffan, tycker att jag ska vara med och fortsätta att röja, tror jag, eller ocksså har han somnat. Det är väldigt tyst. Jag hör min egen puls, som en susning i örat.
Mattiaz, nu kliver jag ner från piedestalen och blir en vanlig läsvän igen.
Bokcirkelvänner, för visst är vi väl det, fastän jag har varit lite tjurig ibland: Tack!
Det har varit så roligt att blogga här, på min favoritsajt i världen.
Varma kramar, från februaris debutantbloggare.