Visst vill jag skrämmas, men inte bara.
glasöron skrev i en kommentar att hon tyckte min bok bjöd på “reell neoskräck”. jag bad henne förklara detta för mig nya begrepp, så här skriver hon:
“alltså, neoskräck är för mig samtids eller framtidsskräckscenario, behöver ju inte vara en massa vampyrer eller sånt inblandat, bara en sugande reell känsla av…ja just skräck. För vad vet jag inte riktigt, men en del av novellerna i din bok fick mig att känna, inte skräck precis, men olust.”
Hon undrar också vad jag vill inge för känslor i mina läsare.
(hoppas det är okej glasöron att jag återger det du skrev i min gästbok)
Det här är intressant: vad är skillnaden mellan skräck och olust, när man väl har lämnat det övernaturliga facket bakom sig (en av mina favoriter är för övrigt John Ajvide Lindqvist, läs honom genast om ni inte redan har gjort det). Jag menar, tanken på att min dotter skulle bli sjuk och dö innehåller för mig både skräck och olust – skräck för att det verkligen inte FÅR hända, men olust för att jag också vet att sådant faktiskt händer, det finns föräldrar som tvingas uppleva det och som tar sig vidare ändå. Alltså: realistisk skräck = olust?
Det kom som en överraskning för mig att så många läste “Paris-Dakar” och kände olust, eller ångest, eller rentav illamående.
En läsare har skrivit i sin blogg:
“Ett starkt, illaluktande, nästan jolmigt, vemod ligger över hela berättelsen. Det luktar på något vis gamla sopor, sura uppstötningar, gubbsvett och äckliga utlösningar över personerna i boken.”
Och det låter ju inte så trevligt …
Alltså, visst får det gärna vara spännande och kanske rentav läskigt ibland, men jag ville ju också skriva en bok som var vacker, poetisk, romantisk, fint tragisk. En lustfylld bok. Men samtidigt har jag insett att det finns en skillnad där: jag som skriver boken vet ju hur det ska gå, jag tycker inte det är otäckt eller ens spännande, eftersom jag är den som kontrollerar berättelsen, i stället fokuserar jag på språk och stil, känslan i orden, inlevelsen. Men den som möter mina berättelser för första gången kanske fångas av dramatiken och ångesten i det jag beskriver. Och känner olust.
Skräck och spänning är för övrigt genrer som verkar på väg att få ett uppsving. Cormac McCarthys “Vägen”, en av fjolårets mest hyllade böcker, var ju en ren skräckupplevelse – dessutom litterärt fulländad. Lindqvists “Människohamn” likaså. Kanske börjar skräcken bli rumsren igen?
Vad tror ni? Vilken är den läskigaste bok ni läst?