Vad är du rädd för?
Måste bara få kommentera den intressanta diskussion som ägt rum i kommentarerna till mitt förra inlägg.
Signaturen gunnor skriver:
“Den läskigaste boken är nog “Den långa vintern” av Eino Hanski eller kanske “Brödrabataljonen” av samme författare. Båda skildrar ju krigets brutala och råa verklighet, vilket skrämmer mig mer än alla fantastiska berätteler om psykopater och massmördare.”
Håller med där, realism är ruskigare. Där har enligt min mening John Ajvide Lindqvist lyckats otroligt bra med att förena övernaturlighet med realistisk neoskräck (ett numera vedertaget begrepp) – till exempel är skildringen av mobbing i “Låt den rätte komma in” mycket otäckare än vampyr-avsnitten.
I min bokcirkel läste vi en gång “The Turn of the Screw” av Henry James, en skräcknovell från 1898 som inte var ett dugg läskig idag och kom in på en diskussion om skräckberättande: Är det inte så att skräcklitteratur ofta är en metaforisering av det vi är rädda för, just i dag? ”The Turn of the Screw” handlar till exempel på ytan om demoner, men är i grunden ett hanterande av dåtidens förbjudna homosexuella böjelser och passioner, något som var oerhört skamfyllt och traumatiskt (åtminstone i James’ kretsar) på den tiden, och därför passade bra som underlag i en skräckberättelse. Men för vår tid är sådant inte alls lika problematiskt, och därför ”biter” inte skräcken.
En modern motsvarighet skulle i så fall vara Stephen Kings ”Pet Sematary” (”Jurtjyrkogården”) som handlar om en begravningsplats där man kan begrava döda djur eller människor som sedan återuppstår, men som vidriga, ondskefulla zombies. Minns fortfarande med obehag scenen där den femåriga sonen, död i en bilolycka, återkommer till sin familj som ett mardrömslikt monster. Den romanen, skulle man kunna hävda, tar upp vår tids rädsla för handikapp eller störning hos barn – den jag älskar kommer till mig som någonting förvridet och oläkbart. (Ber om ursäkt om någon tar illa vid sig att jag skriver så här, jag är medveten om att sånt här är svårt och känsligt).
Liksom i John Ajvide Lindqvists zombieroman ”Hanteringen av odöda”, där jag som småbarnspappa nästan inte klarade av att läsa scenen där en morfar tar hand om barnbarnet som han grävt upp ur graven och som nu lever, men trasig, delvis förmultnad och mentalt död.
Liksom Cormac McCarthys ”Vägen” handlar om vår rädsla för att vårt samhälle ska falla sönder och svälten, förödelsen och vårt barbariska innersta ska ta över. En sån bok hade kanske inte upplevts som lika grym och skrämmande för hundra år sedan – för då var en tid utan civilisation, mat i kylskåpen och vatten i kranarna ännu inte så avlägsen.
Och kanske är det där läskigheten i ”Paris-Dakar” ligger? 2000-talets manliga rädsla för att falla, ångesten inför den patriarkala reträtten?
Man brukar prata om vår rädsla för det okända, men kanske handlar det snarare om en rädsla för det halvkända? Det vi kan ana oss till, men aldrig upplevt och till varje pris vill slippa ifrån?
Shit alltså, bloggandet är inne på sin andra dag och jag är redan hooked. Kanske uppslag till en skräckroman? “Dödlig blogg” eller “Blodsbloggen”?
“Låt den rätte logga in”?!
Nä, godnatt.