Vi känner inte varandra men sitter och fikar en stund innan mitt tåg ska gå och något ska vi ju prata om.
“Jag ska gästblogga i en månad”, säger jag.
Min tio år yngre författarkollega nickar uppskattande.
“Skoj. Jag gjorde också det en gång. Det var superkul, hade jättemånga träffar. Så fort man gör nåt blir det ju så stort.”
“Blir det?” undrar jag hoppfullt.
“Mhm. Blev intervjuad i tidningar och allting, liksom, NU HAR HAN BÖRJAT BLOGGA, även fast jag bara gästskrev åt en kompis i några veckor.”
Jag petar i min chokladkaka och tittar på klockan. 80-talister, tänker jag surt. De har ett grepp om det här med nätet, alltså. De vet minsann inte hur det är att sitta där på huk bredvid en kassettbandspelare och trycka på REC och STOP en lördageftermiddag i ett fåfängt försök att spela in veckans hitlåtar från Trackslistan. Allting gratis. Allting.
“Ta det lugnt bara”, säger kollegan hjälpsamt. “Det riskerar att ta alldeles för mycket tid. Det kommer att äta upp dig inifrån.”
Vi promenerar till tåget och säger hejdå med en slags värme och kamratskap, för trots allt har vi ju haft det ganska trivsamt och avslappnat under vårt samtal. Jag roas av att lyssna på honom, han har det där sättet att uttrycka sig som man utvecklar som yrkesskribent och sedan unga år är van vid att skriva snabbt och för en stor, omedelbar publik: pregnant, rappt. Catchy.
Vi byter adresser och lovar att skicka varsin bok till varandra, jag skulle gärna läsa hans succédebut.
Äter upp dig inifrån. Det ska jag sno nån gång, tänker jag.
Och nu sitter jag alltså här med katten bredvid mig i soffan, tennisfinal på TV, nybakt bröd på bordet, dator i knäet. Och bloggar. Och det första jag tänker är att jag SKA inte sätta så stor press på mig själv. Använd bloggen som ett sätt att utveckla idéer, skriv prestigelöst, spåna i största allmänhet. Vilket kommer bli en oerhörd utmaning för den som är van vid att skriva kultursidans benhårda 3000 tecken och aldrig lämnar ifrån sig en text utan att ha slipat och skurit ner och klippa-klistrat varje liten formulering. Så känn er privilegierade.
Jag skriver just nu på min nästa bok, en roman. Samtidigt håller jag på att försöka avsluta min doktorsavhandling i litteraturvetenskap, om Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Och vid sidan av skriver jag litteraturkritik. Den här bloggen kommer bli lite funderingar om skrivande och läsande, lite om mitt arbete som författare och litteraturdoktorand och recensent. Dessutom är jag själv med i en bokcirkel, som går av stapeln nästa helg, så säkert blir det en del funderingar om det.
Och så hoppas jag förstås på mycket kommentarer, tips, kritik eller tankar om min bok “Paris-Dakar” från er läsare. Och du, min unge kollega, om du nu läser detta: Jag väntar fortfarande på den där boken, du fick ju min. Får jag den under februari lovar jag att lägga den överst på traven och skriva om den här. Just nu känns det som ett riskfritt löfte, vi får väl se.
Nadal-Federer på Eurosport, 1-1 i set, 4-4 i game, jämnare än så kan det inte bli. Fast nu verkar Federer ha greppet. David Foster Wallace, min favoritförfattare som dog i höstas, skrev oerhört vacker om Roger Federers sätt att spela tennis, läs på
http://www.nytimes.com/2006/08/20/sports/playmagazine/20federer.html?pagewanted=all
Underbar söndagsläsning till vad som ser ut att bli en ny klassisk tennisfinal. Vi hörs imorgon.