Tjuv och tjuv det ska du heta för du stal mitt lilla ord.
Men jag är ingen ordtjuv. Jag hade inte hunnit läsa avsnittet om de gulnade sidorna i Visslaren, (boken som Liesel får av borgmästarerns fru i Ordtjuven som förgyller mitt liv just nu), när JAG skrev om gulnade sidorna i min version av boken om Tjurskallen. Det kändes fånigt i dag när jag läste, för att orden var nästan exakt likadana, om gulnade sidor. Inte för att det är konstigt att skriva så, inga ord som kommer att gå till historien, sidor i en gammal bok ÄR ju gulaktiga. Men ändå. Man vill ju inte framstå som någon ordtjuv, så där rakt av. Om jag skulle stjäla ord skulle jag mycket väl skulle kunna tänka mig att sno dem från Markus Zusak. Vilket språk han har! Han beskriver ögon så att man känner blick från dem smälta in i sin egen, eller vill vända sig bort för att slippa brännas av dem.
Mötet i orden, mellan honom och Liesel är bland det mest rörande jag har läst.

Tankar kring böcker, recensioner, vad man kan och inte kan, gör och inte, har fått mig att tänka mycket. Jag funderar över vad man har för bekräftelserbehov och om man kommer att ha det hela livet. Varför man skriver man? Skrev jag boken Aldrig som hon för att den skulle bedömas? För att jag vill synas och bli sedd? Som en sorts revansch på en taskig start, för att så många inte såg, så många kanske såg men inte riktigt förstod och inte vågade ta reda på?
Jo, till viss del säkert. Och visst var jag livrädd att min bok skulle sågas, men kanske ännu mer rädd att ingen ens skulle veta att den fanns. Jag vill att många ska läsa den. Jag skrev den för att jag ville tala om att det som gör ont inte alltid syns. Bland annat.
När jag läste Nina Frids inlägg om att inte leva, hennes tankar kring om det är möjligt att skriva en bok om ett o-liv och om reflektionerna det väcker, Om att ”gå i väggen” av olika skäl, att ett o-levt liv kan göra lika ont som ett våldsamt levt. Det är jag säker på.

Jag önskar ibland att jag vore annorlunda. Ganska ofta faktiskt. Att jag vore snabbare i tanken, i repliken, mer påläst, kunde verbalisera det jag känner, vara roligare, spänstigt kul och intressant. Men jag är inte sådan. Jag är en ganska o-rolig människa och en ganska orolig. Inte utan humor, men ingen skämtare, inte rapp i repliken. Jag är på ett annat sätt. Det är också bra. Jag var tvungen att skriva det en gång. Så att jag inte glömmer det.