Jag tittar på min lille son som ligger och försöker få tag i sin egen fot, skrattar åt lampan uppe i taket när han får syn på den, och hur jag än bär mig åt kan jag inte hindra tårarna.
I Belgien ringde imorse en vitsminkad man på dörren till ett dagis och bad att få ställa en fråga. När han släpptes in sprang han rakt in på spädbarnsavdelningen och började hugga omkring sig med en kniv. Ett spädbarn dog direkt. En kvinna försökte fly med ett barn på vardera arm och höggs också ner och avled. Sedan fortsatte mannen in på de lite äldre barnens avdelning där han dödade ett och skadade runt tio barn svårt.
Hur värjer man sig mot sådant här? Hur lever man med att sådant här förekommer?
Jag tänder ett ljus och gråter.
Jag ville blogga om något roligt, tänkvärt eller underhållande idag, men hur mycket jag än vill så kan jag inte. För idag är det svårt att inte hata, och ur hat växer ingenting.