Idag tänkte jag börja med att konstatera att jag är en nörd. När jag var på väg till optikern såg jag en affisch som gjorde reklam för en ny svensk film: ”Allt flyter”.
Gud så spännande, tänkte jag. Har en svensk regissör gjort en film om Herakleitos? DEN måste jag se.
Men så var det inte alls, upptäckte jag snabbt. Tydligen är det en komedi om ett gäng män som ger sig på konstsim, eller liknande. Slapstick fast med fördomar. Typ.
Synd, för jag hade verkligen varit nyfiken på att se en svensk storproduktion om en grekisk filosof.
Att Herakleitos var den som konstaterade just detta: Pánta rhei – allting flyter – ett postulat för att förändringen är den enda konstanten i tillvaron, lärde jag mig runt tolvårsåldern, när jag köpte mitt första verk om grekiska gamla grubbelgubbar på bokrean. Min bibliofili har långa anor. Boken jag köpte då, för arton år sen ungefär, heter ”Antikens Historier” av Alf Henrikson, den gamle trotjänaren, och är en av ett fåtal som överlevde när mitt hem brann ner. Den fungerar som uppslagsverk men man kan även läsa den från pärm till pärm, vilket jag gjorde flera gånger. För att ni inte ska få alldeles fel bild av mig som tolvåring så kan jag berätta att jag gjorde fullt normala saker också, som att smygröka, spela tv-spel och jag önskade mig mest av allt en egen häst.
Men sedan rätt så ung ålder har köpt böcker så ofta jag kan. Idag kom det två paket från adlibris. I dem fanns:
“Om konsten att läsa och skriva”, Lagercrantz
“Den allvarsamma leken”, Söderberg (jag ska erkänna att jag aldrig läst något av honom men nu har jag då både denna och Doktor Glas hemma – ska bli spännande att se vad det är alla är så entusiastiska över)
“80 romaner för dig som har bråttom”, Lange
“Flickan och skulden”, Wennstam
“Illusionen om Gud”, Dawkins
Lexikon över svåra ord, Källquist
SAOL (på tiden, den nyaste jag hade var från -73!)
Och idag beställde jag en etymologisk ordbok. Var det inte Nina Frid som i ett inlägg undrade om man kan vara bookoholic? I så fall är jag gravt bokoholiserad!
Men det var inte det jag ville prata om egentligen.
Igår natt när jag hade matat min son och inte kunde somna så satt jag och läste lite på Flashbacks litteraturforum. Jag följde en rätt så underhållande tråd, startad av en människa som kallade sig ”Albaniensson” och som väldigt gärna ville bli författare. Han ville ha råd och hjälp. I vissa delar var tråden rätt så absurd då det ”framkom” att Albaniensson skrev inifrån en psykiatrisk klinik, och att han ville ha ett exakt schema för hur många minuter om dagen han skulle läsa, hur många minuter han skulle skriva och att han inte skulle nöja sig med mindre än att han om tio år skulle ha skakat om litteratursverige i sina grundvalar. Jag skriver ”framkom” eftersom det förstås lika gärna kan vara en uttråkad hemmafru i Skövde som har startat den där tråden, men ändå. Jag roades av den, och orimliga historier fascinerar mig. Det finns ju en möjlighet att det hela är sant, och sånt där får mig att må rätt bra. Att världen kan vara så rik på personligheter, livshistorier och önskningar.
Det som intresserade mig i diskussionen var vilka råd Albaniensson fick. Jag fick en känsla av att de flesta som svarat inte hade skrivandet som yrke, eftersom de skrev saker som gick ut på att man inte borde tvinga fram det så där, att man inte kan ha ett schema, tider, utan att man ska skriva när man är inspirerad. Annars blir konsten lidande. Nå, så tänkte jag också när jag jobbade på min första roman, och ja, det gick ju bra (eller inte). Jag tror personligen att de flesta som jobbar med att skriva faktiskt rätt snabbt inser värdet av att ha, eller försöka ha, fasta skrivrutiner, och det var också en del i tråden som framhöll att kvaliteten på det skrivna inte alls är beroende av någon mystisk inspiration, utan mest av övning och disciplin.
Än mer intressant, dock, är vad som skrevs om läsande. Flertalet var överens om att man inte blir författare av att läsa (rätt i rent strikt mening i och för sig), och att det rentav skulle kunna vara skadligt att läsa för mycket eftersom man omedvetet kommer att plagiera det man läst, antingen stil- eller intrigmässigt.
Det tror jag är rent och skärt dravel.
Ja, man påverkas av det man läser. Visst kunde jag märka när jag läste ”Snabba Cash” att mitt språk till viss del blev lite mer kortfattat, lapidariskt rent av, när jag skrev mail eller i trådar i internetforum och så, men inte när jag skrev på min bok (för övrigt – visst måste Jens LAPIDUS vara en pseudonym? Annars är frågan om Herr Lapidus skriver lapidariskt som en sorts självuppfyllande profetia), inte så att min röst förvrängdes och blev en helt annan. Kanske så att jag skalade av en del, eller valde enklare formuleringar på något enstaka ställe som hade sett annorlunda ut om jag INTE hade läst den boken just då, men om man påverkas så tror jag det blir en förändring i grad, inte i art. Inte så att den egna rösten plötsligt blir ett plagiat.
Man påverkas väl också på så vis att man lär sig hur man INTE vill låta, och att man ser vilka misstag man kan undvika, och visst kan man inspireras av en annan författares stil på gott och på ont, men mer än så tror jag inte att det behöver vara.
Att inte läsa alls, som en medveten strategi för att undvika att bli påverkad, för att bli en författare med en egen röst, tycker jag är ungefär lika konstigt och opraktiskt som att vilja bli arkitekt och vägra titta på byggnader som andra har konstruerat.
I ”Nya Författarskolan” skriver Göran Hägg att varje given historia är 1/3 läst, 1/3 upplevt och 1/3 påhitt. Det tror jag stämmer ganska bra på många. Om vi nu håller oss till skönlitteraturen, alltså.
Vad tror ni?
PS
(Jag gillar mina PS här, så ni får leva med dem) Apropå nörd så vill jag dela med mig av en sak som retar gallfeber på mig. Det är när människor säger ”Du har två val”. DET HAR MAN JU INTE! Man har ETT val att träffa. Mellan två ALTERNATIV. Eller flera alternativ. Eller så ska man fatta flera beslut, och då kan man ha två eller tre eller fyra val. Men när man ska bestämma sig för om man ska äta ärtsoppa eller en macka så har man inte två val. Man har ett val, mellan två alternativ. Två valmöjligheter. Men bara ett val!
*andas häftigt*
Så. Det var skönt att få det ur sig. DS