”Jag tigger urskuld”, som Roland av Gilead, revolvermannen, skulle ha sagt, ”jag har glömt min faders ansikte.”
Fast det har jag ju inte alls, även om det kändes så i natt. Jag ber alltså om ursäkt för min bortavaro. Igår kväll och natt när jag skulle ha bloggat så fick jag istället ta hand om en liten Maximilian som gick från att vara kärnfrisk till att vara inte bara täppt i näsan, utan täppt i hela huvudet på nåt vis, fortare än man kan säga snorsug. Flitigt bruk av snorsugen Elin hjälpte i ungefär två minuter (stackars flicka som gett sitt namn åt en sådan sak, jag har undrat förut och jag gör det igen: vad för oförrätt utsattes uppfinnaren av snorsugen för, av en Elin?), sen var det täppt igen. Låg han ner kunde han med nöd och näppe andas. Låg och rosslade som en liten bandtraktor. Självfallet inträffade detta blixtinsjuknande under en av sambons jobbnätter så att dela upp bördan fanns inte tal om.
Jag fick sova EN KVART. Under hela natten. Det är fanimig ett hån mot allt som kallas nattsömn. En kvart är inte ens en ordentlig tupplur. Det är en osnuten liten tupphalva till lur!
Nå. När sambon kom hem tidigt på morgonkvisten var han så klart trött efter att ha jobbat, så jag fick stå ut med min kvart i några timmar till, och först på förmiddagen kunde jag väcka honom, räcka över bebisen (som nu andades som om självaste hallandstunneln var installerad i huvudet på honom, eftersom jag hade hittat näsdropparna vi köpte för någon månad sen, att användas just i händelse av toksnuva, men i det längsta glömt bort att de fanns) och lägga mig att sova. Med öronproppar.
Jag funderade på ifall jag skulle blogga lite snabbt innan jag lade mig, men beslutade att den rappakalja som skulle bli resultatet nog var snäppet sämre än den jag nu kan åstadkomma efter fyra timmars sömn. Sämre inte som rappakalja betraktad då, alltså. Sämre överhuvudtaget. 
Så jag kastade mig i säng med öronpropparna så långt inproppade att jag var tvungen att använda pincett när jag vaknade för att få ut den ena (aj!), och nu sitter jag och förundras över hur fyra timmars sömn kan göra sådan skillnad. Jag kan tänka igen!
Fast bara semikoherenta och icke-alldeles-oklara tankar. Ännu inte intressanta eller underhållande sådana. Dem får ni vänta på till i natt (sade hon självsäkert) för nu måste jag ut och traska en timme eller så med Devil.
PS. Jag läste klart ”Allt” igår under dagen och jag var alldeles vimmelkantig efteråt. Och mätt. Som om jag hade intagit en sällsam måltid av ord satt jag däst och fullständigt nöjd i fåtöljen en stund efter att jag hade lagt ner boken. Men nu ska jag inte orda mer om det, vad jag tyckte om den torde ha framgått rätt tydligt de senaste dagarna. På återseende!
DS