Imorse när jag var ute med hunden och vagnen på promenad (och ja, lille sonen i vagnen då så klart – vagnar har inget inneboende rastningsbehov … eller så har de det och då kan de i och för sig skatta sig lyckliga att vi använder dem när vi ska ut och gå med våra små) så gick jag och funderade på vad jag skulle skriva om här idag. Ut och gå funkar absolut bäst för mig när jag ska fundera igenom något; utan hunden skulle min idébok inte vara hälften så välfylld, det är jag säker på!
Hursomhelst. Där gick jag och tänkte. Signaturen Doktor Bok bad mig i en kommentar här att berätta lite om min bok, den som trots allt är anledningen till att jag är här, och jag försökte fundera ut vad i hela häcklefjäll jag skulle kunna tänkas säga av intresse. Jag?
Då insåg jag att jag nog skulle blogga lite om förväntningar idag. Om förväntningar och om roller.
Missförstå mig rätt, jag har nog att säga om ”Champagneflickan” för att, tja, skriva en bok, men hela saken att prata om den så här får mig att må lite underligt, inte alldeles väsenskilt från hur jag kände när jag ombads presentera mig själv, kort och koncist. Och det är kanske inte så underligt, boken handlar just om mig och även om den nu inte är en lika komplex skapelse som jag är så känns det lite … jag vet inte … uppblåst … pompöst av mig att sitta och prata om min bok i rollen som författare. Lite oärligt, till och med.
Som om jag smitit in bakvägen, eller som om jag vore barnet som smugit upp ur sängen och sitter under bordet och tjuvlyssnar till de vuxnas samtal bär det mig lite emot att faktiskt ge hals. Varför skulle någon vara intresserad av vad jag har att säga kring författande och litteratur, eller ens då min egen bok?
För det första får lilla jag inte vara med och leka i författarförbundet förrän bok nummer två faktiskt är utgiven, något som dock ser ut att kunna bli verklighet inom kort – mitt manus nummer två har antagits av min agentur med omdömet ”Du är ett geni! Bulgakov kan slänga sig i väggen!”. Nu håller jag inte med om det senare ledet i det omdömet, men det kan ju kvitta, processen med att ge ut roman nummer två är i varje fall igång. Men ännu ”är” jag alltså inte författare. Underligt det där. Man vill väl inte riskera att släppa in bokvärldens one-hit-wonders och annat löst folk, kanske. Författare på riktigt är man inte förrän två verk har publicerats.
För det andra är ”Champagneflickan” knappt ens en riktig bok, har jag hört. Självbiografier, bah! Hur svårt är det att vimsa runt i trehundra sidor om sig själv? Och nä, det var faktiskt rätt lätt, får jag väl erkänna.
Och, mina damer och herrar, för det tredje så är det där självet som det vimsas om i boken en strippa.
Jag hatar att erkänna att jag påverkas av sådant här, men det gör jag. På en förlagsfest kring juletid 2007 minglade jag i godan ro (med alkoholfri öl, eftersom jag var gravid) och njöt av det faktum att jag äntligen befann mig på ett ställe i livet som jag hade längtat till, i en roll jag hade drömt om sedan jag var liten. Som en spinnande katt gick jag omkring bland alla dessa kulturella och begåvade människor, och bara njöt. En äldre herre inledde ett samtal med mig och undrade vad jag hade åstadkommit för bidrag till världens litterära kropp, och när jag berättade att jag hade skrivit en bok om en period i mitt liv när jag arbetade som stripteasedansös – kanske den litterära kroppens arsle, alltså – backade han ett steg, fnös genom näsan och frågade sedan nästan, men bara nästan, på babyspråk om jag hade skrivit den ”alldeles själv”.
Jag blev stumslagen. Jag blev lite förbannad. Och sedan lite road. Sist var det väl gravidhormonerna som slog på, för jag blev faktiskt även en smula ledsen och bannade mig själv. Just den här mycket distingerade herrens blick på mig, hans direkt avgjorda mening om mig, men framförallt om min bok – avfärdad, naturligtvis, som något som definitivt inte skulle innehålla något som helst av intresse eller värde – bekräftade nämligen den tveksamhet jag själv hade känt inför att debutera med något som ”Champagneflickan”. Jag visste att jag i och med det riskerade att för all framtid vara ”strippan som skriver böcker”, och värderas utefter det, istället för att vara, som jag ser det: författaren som arbetade ett år som strippa. Med bara en mening tryckte den äldre herren ner mig under just de vuxnas bord på den där förlagsfesten och i viss mån har jag kanske då också stannat där, kurande.
Varför valde jag att debutera med ”Champagneflickan”? Det hela är mycket enkelt. Jag hade skrivit en roman innan (en och en halv om man ska vara petig – mitt första försök gjorde jag när jag var runt sexton och det rann ut i sanden efter sisådär hundratjugo sidor), som jag skickade runt till förlag efter förlag. Då visste jag ännu inte särskilt mycket om det här med att bli utgiven utan gick mest omkring och undrade vems anbud om att få ge ut den som skulle vara bäst(!). Jag hade ju skrivit en bok, herregud. Att bli refuserad fanns inte i min föreställningsvärld.
Nu blev den där första fullbordade romanen inte bara refuserad, utan tokrefuserad. Jag slutade skicka ut den efter att ett dussintal förlag hade tackat nej. Stukad av motgången drog jag mig tillbaka och tänkte att jag kanske trots allt helt enkelt var dålig på att skriva.
Men drömmen om författarskapet ville inte dö. Den behövde bara krypa undan i ett hörn ett litet slag, slicka sina sår, och så småningom var den där och flöt runt i mig igen. Så jag började fundera. Jag kände efter ett tag uppmuntran i det faktum att nästan samtliga förlag hade skickat med små handskrivna lappar, eller brev, som redogjorde för vad som skulle kunna göras bättre och så vidare, och av det faktum att de nästan alla sa en sak: ”Det här är en otroligt märklig bok som det återstår en del arbete med. Du har talangen men detta är fullständigt osäljbart utan att vara ett namn. Skriv något mer säljande och återkom gärna!” Ja, ungefär så lät det från de flesta. Jag visste att de hade rätt; det är en oerhört märklig bok, science fiction och till viss del skriven i diktform. Men visst skulle jag kunna skriva något annat? En bok till? Jag har alltid varit helt säker på att jag har minst ett tjugotal böcker inuti mig som vill ut, jag behövde bara ta till mig det faktum att en del av dem kanske är just märkliga, osäljbara eller till och med dåliga. Jag behövde inse att författande, liksom allting annat, är något man blir bättre på ju mer man ägnar sig åt det. En gåva i viss mån, javisst, men på det stora hela trots allt ett hantverk. Ett hantverk som dessutom kan vara hur väl utfört som helst, men om inte marknaden vill ha det så vill den inte.
Jag begrep till sist att jag kanske skulle kunna uppfylla min dröm om jag bara klev ner från mina abnormt höga hästar (den första boken skrev jag bara på ”när jag kände inspiration” – den tog också sex år att skriva och är och förblir outgiven), lät bli att tycka att jag var Guds gåva till kanon men helt enkelt missförstådd, ja för ”svår” till och med för förlagen, och satte mig för att faktiskt skriva något intressant, tillgängligt och dessutom (ve mig!) göra det med tanken att det skulle vara något så kallat säljande.
Resultatet blev då ”Champagneflickan”, som jag skrev på ungefär tio månader. Jag gjorde helt om och raderade bilden av författaren som någon av Herrens nåd vidrörd, läste allt jag kunde komma över om just skrivande, införde fasta skrivrutiner och såg mig själv som en lärling. I bakhuvudet tänkte jag att om det inte gick vägen den här gången skulle jag ge upp och öppna antikvariat så att jag i varje fall fick omges av och arbeta med mina älskade böcker dagligen, och åtminstone leva bland andra människors uppfyllda författardrömmar.
Under arbetets gång fick en av brontosaurusarna bland svenska förlag (bara rent storleksmässigt då alltså, inget annat är menat med metaforen) nys om boken och begärde första tjing, vilket jag med glädje gav dem. Jag skrev och skrev och skrev och när jag var färdig skickade jag snabbt iväg manuset, direkt till en redaktör jag hade varit i kontakt med. Nu var jag författare!
En vecka senare kom refuseringsmailet.
Visserligen bifogade man ett flera sidor långt följebrev med förslag på ändringar, men så som manuset såg ut just då tackade man nej till en utgivning. Jag minns att jag grät. Här hade jag jobbat som en galning, i princip blivit lovad en utgivning (tyckte jag) och så tackade de nej? Jaha. Bara att inse faktum: jag var urdålig på att skriva och min dröm skulle förbli en omöjlighet. Författare var jag då rakt inte!
Jag ringde en före detta som råkar vara utgiven på just det förlaget för att beklaga mig och döm om min förvåning när han sa: ”Jamen grattis!” Vadå grattis, undrade jag surmulet och ville ge honom en snyting genom luren. Jag blev ju refuserad, hade han inte hört ett ord? Han förklarade att ”Nej tack till manuset som det ser ut idag, men här är förslag till ändringar” är mycket mer ett ”ja tack” än man kan tro.
På det igen, alltså.
För att göra en lång historia kort (som om det skeppet inte redan har seglat) så refuserades manuset även efter mina ändringar, vilka jag gjorde helt i enlighet med förlagets önskemål och jag såg bittert på luntan, funderade på att slänga hela skiten i sjön, orkade inte fortsätta med utskick efter utskick. Ändå kände jag på mig att jag inte skulle kunna genomleva mitt liv utan att skriva fler böcker. Kanske var det sådant mitt öde skulle bli? Skriva en massa romaner som aldrig skulle ges ut? Nåja, kanske lika bra det. Uppenbarligen var de inte tillräckligt bra.
Problemet var bara att jag verkligen tyckte att ”Champagneflickan” hade blivit en bra bok. Bra till att börja med och ännu bättre efter ändringarna jag hade gjort. Jag tyckte att jag hade lyckats skriva en självbiografisk roman om ett ganska sjaskigt ämne utan att låta det hela bli vulgärt eller ensidigt, ja, jag tyckte att jag hade åstadkommit … en bra bok!
Som ett sista försök drog jag iväg manuset till en litterär agentur, köpte boken ”enskild firma” och planerade hur jag skulle få råd med mitt lilla antikvariat.
En månad senare hade jag en agent, ett förlag, ett utgivningsdatum och ett inte alls blygsamt förskott på kontot. Jag budade blommor och choklad till agenturen, vimmelkantig av lycka. Nu var jag författare! Det märktes också på såväl mitt förlag som agenturen att de inte bara såg en sensationell story, utan faktiskt det som jag sett hela tiden: en bra bok. Jag återfick tron på min förmåga, lade boken om enskild firma åt sidan och läste fler böcker om litterärt skapande istället.
Så kom då den där förlagsfesten, fnysningen från den äldre herren och frågan ”Har du skrivit den alldeles själv” och några dagar senare avfärdades den på en kultursida (innan den ens hade tryckts) på basis av sin titel, sitt omslag och förlagskatalogens beskrivning av den, i princip som ännu en ytlig och glamoriserande bok skriven av någon puckad brud – om jag nu ens hade skrivit den själv, alltså. Jag fruktade att mina rädslor hade besannats: man skulle inte se min bok för vad den var. Man skulle se: strippa + bok = skräp när det gällde mig, i evighet amen, oavsett om jag så skrev hundra böcker.
Kanske gjorde jag inte saken bättre genom att vara ärlig i intervjuer heller. Jag svarade på frågan om varför jag hade skrivit den så som det var, att jag var trött på att refuseras och hade tagit mig för att skriva något som skulle bli en fot i förlagens dörrspringa. Något som skulle sälja, något de absolut inte skulle tacka nej till, och att jag upplevde min egen historia som tillräckligt intressant för att det skulle lyckas. Och det gjorde det ju.
”Cyniskt”, tyckte en del. Jag håller inte med. Antagligen därför att jag vet att boken hade blivit skriven ändå, kanske bara tio eller tjugo år senare.
Det där tidiga avfärdandet av ”Champagneflickan” gjorde så att jag stålsatte mig inför det som komma skulle i samband med den faktiskt utgivningen – recensionerna – och jag var övertygad om att det skulle låta ungefär likadant på de flesta håll. Man skulle läsa den genom ett filter, förargas över min ganska så avslappnade inställning till en del företeelser och ta fram den stora sågen. Man skulle inte bara såga boken utan även mig som person. Så blir det kanske lätt när det handlar om självbiografier med kontroversiella åsikter kring tabubelagda ämnen.
Några av de tidiga intervjuerna jag gjorde var också sådana att de mer framstod som samtal med en strippa än som samtal med en författare, och när jag pratade om själva författandet, eller något därmed associerat, så bytte man antingen snabbt ämne, eller redigerade bort det i efterhand. Så i mångt och mycket blev det lite så som jag hade varit rädd för. Jag var inte författare. Jag var strippan som hade skrivit en bok.
Det är väl allt detta som gör att jag fortfarande känner mig litegrann som det där lilla barnet under de vuxnas bord nu när jag faktiskt blir ombedd att berätta om ”Champagneflickan”.
Men jag insåg nu precis att här kan ni inte redigera bort något, eller byta ämne. Ha! Här får jag berätta som jag vill.
Så. Vad vill ni veta?
PS. När recensionerna av boken väl kom sedan så var de blandade. Naturligtvis hade de läst boken, även som bok och inte bara som story, och det gjorde att även de mindre positiva omdömena gjorde mig glad. Sen kom då Maria Küchens regelrätta hyllning i Expressen, där det bland annat talades om folkbildning … och plötsligt kände jag mig som en författare igen.