Idag funderar jag kring prestigeläsande.
Min mamma är här på besök över helgen, och när vi pratade om böcker och läsande (som vi ofrånkomligen gör när vi träffas) så berättade hon om ett tillfälle då hon kände sig … obekväm. Eller otillräcklig kanske är ett bättre ord. På hennes arbete hade någon satt upp en lapp med boktips på väggen där folk kunde skriva in titlar som de ville rekommendera till andra, och, berättade hon, då kände hon sig lite dum. Så att hon knappt vågade närma sig den där lappen, faktiskt. ”För det finns så himla mycket jag inte har läst!”
När hon slutligen nämnde en bok som hon ville rekommendera (Kristin Laveransdotter av Sigrid Undset) så blev hon mäkta förvånad när ingen i rummet hade hört talas om den. De som var så belästa!
Vi pratade lite om det, och jag tror att det är en ganska vanligt förekommande känsla, den hon gav uttryck för, att känna sig som lite sämre för att man inte har läst allt man ”borde”.
Om ni ursäktar franskan så tycker jag att det där är åt helvete.
Vi kan börja med att konstatera det uppenbara: Ja, det ligger tyvärr prestige i att läsa ”rätt” böcker. Eller snarare är det väl så att det ligger en oerhörd skam i att läsa ”fel” böcker, i alla fall. Kiosklitteratur, skräpromaner, dussindeckare, och (det värsta av allt) harlequin. Det finns folk som fysiskt ryser bara av tanken på sådana böcker. Inte för att jag tror att de faktiskt har ett fysiskt rys på gång som de måste släppa ut, utan för att det är ett tydligt sätt att markera att man själv minsann befinner sig på behörigt avstånd – uppåt, så klart – från den där typen av skitlitteratur. Jag tror inte de ryser om ingen ser dem.
Sen har vi då den andra sidan av det, man kanske inte befattar sig med skräp då då, men sen ska man helt plötsligt skämmas för att man inte har en aning om vem det är, han eller hon vars namn ropas ut av Herr Ständige Sekreteraren en gång om året.
Nobelpristagare. Va? Vem?!
Nä, att man tänker det vid vartannat tillkännagivande kan man ju inte säga högt. Vilken skam! ÄNNU värre är det då att man inte har läst alla som redan HAR fått nobelpriset i litteratur, till dags dato.
Ja, vill man bara kan man driva prestigekravet precis hur långt som helst. Och det irriterar mig att folk gör det för egen del (som min mamma), och också för andras del (som de där uppvisningsrysarna). Varför är det så?
Som jag ser det så är det hela ett sisyfosarbete. Man kommer faktiskt aldrig att bli färdig. INGEN har läst ALLT. Inte ens Herr Engdahl. Finns det någon därute som faktiskt tror att han eller hon har läst allt som är värt att läsa? Allt som “man borde”? Jag är glad att det inte är jag. Tänk så mycket jag vet att jag har kvar att se fram emot! Vilken enorm skatt jag har kvar att upptäcka! Och vill man kan man ju i så fall rynka på näsan åt att någon inte har lyckats med att FÖRUTSE nästa års nobelpristagare, och läst honom eller henne för längesen. Och nästa! DET måste väl vara finare än att bara ha läst de redan premierade?
Eller tänk om man då faktiskt läser en nobelpremierad författare, och upptäcker efter hundra sidor att man inte alls gillar skiten? Att man håller på att somna/kräkas/tråkas ihjäl eller bara stirrar ut genom fönstret på en gammal tall, hellre än att fortsätta läsa? Ja, då har man förlorat igen, för då är det så klart så att man bara inte har förstått. Att man är för simpel.
Nä, fy! Usch och fy, säger jag.
Jag är glad att min mamma tydligen har lyckats lära mig en sak som hon själv ännu inte riktigt förmår. Så här gör jag: Jag läser allt. Verkligen. Jackie Collins, Goethe, Stephen King, Elfride Jelinek, Turgenjev, Milton och Camilla Läckberg. Och tidskrifter, serietidningar, uppslagsverk och lagböcker. Och jag gör det enligt följande premiss: Om jag efter 50 sidor håller på att somna/kräkas/tråkas ihjäl eller hellre stirrar ut genom fönstret på en gammal tall, så struntar jag i det, konstaterar att det där var ingen bok för mig, och går vidare. Men inte förrän jag har gett boken en ärlig chans, och det tycker jag är ungefär 50 sidor. En del böcker tar ett tag att komma in i, naturligtvis, men om en bok inte lyckas fånga mig efter så många sidor så är den helt enkelt inget för mig! Betyder det att den är dålig? Nej, inte nödvändigtvis för någon annan. Men jag struntar faktiskt blankt i om någon jury säger att det här är gräddan av gräddan, det bästa man kan läsa just nu. Kan jag inte med boken så stämmer det där uppenbarligen inte för mig. För vad är en bra bok? Ja, det där är ju svårdefinierat, men man kan i varje fall definiera det negativt: En bra bok är INTE en som får dig att somna/kräkas/tråkas ihjäl eller hellre stirra ut på en gammal tall.
Vill vi kan vi komplicera bilden ytterligare: är jag alltid samma läsare? Nej, naturligtvis inte och då blir den där inbillade prestigen som finns i att läsa, gilla och förstå ”rätt” böcker plötsligt än mer skrattretande. Ibland är jag trög. Ibland är jag på humör för att bli utmanad eller provocerad. Ibland vill jag behöva gnugga geniknölarna ordentligt (och då läser jag Stephen Hawking *fniss*). Ibland vill jag bara skratta, ibland gråta. Det handlar alltså inte bara om rätt bok, utan om rätt bok vid rätt tillfälle.
Hur kan det vara ofint att konstatera att nej, det där var inte en bok för mig sådan jag är just nu? Det är väl inte konstigare än att man då och då är sugen på tournedos, då och då på hummersoppa och då och då på falukorv med snabbmakaroner och skitmycket ketchup?
Det enda som jag skulle kalla för pinsamt, det vore att konstatera: ”Nej du, det där är JAG för fin för att läsa!” Eller ”Nä, det där är inte min typ av bok, jag gillar BARA deckare/biografier/harlequin/nobelpristagare, och jag läser aldrig något annat”. DET om något säger mycket om en människa.
För finns det något fulare än ett sinne som är stängt?