Igår kväll satt jag och såg andra halvan av en dokumentär på tv8, ”Bakom Nordkoreas stängda murar”. Tyvärr missade jag första halvan så jag vet inget om bakgrundshistorien till själva filmen, eller då om filmmakarna och deras uppsåt, men jag vet vad filmen gjorde med mig.
Väldigt tidigt i livet blev jag både medveten om och intresserad av de mänskliga fri- och rättigheterna. Av demokratin och dess betydelse för människorna den består av. Inte så att jag kan påstå att jag sedan barnsben läste regeringsformens andra kapitel, eller kunde redogöra för innehållet i yttrandefrihetsgrundlagen eller så, men jag minns att jag redan på lågstadiet irriterade min fröken genom att alltid komma med en massa tillägg eller reservationer till det hon sa. Jag växte upp i Höllviken i Vellinge kommun på åttiotalet. Vellinge var inte då och är inte idag den direkt invandrartätaste kommunen i Sverige och jag stod som liten flicka för ett ovanligt perspektiv – ett perspektiv som är vanligare idag när klasserna i allt större utsträckning består av människor från olika delar av världen och därmed med olika erfarenheter av något som svenskarna tar för givet – i så måtto att jag titt som tätt räckte upp handen och sen inledde mitt anförande med orden:
”Men vet du, fröken, när min mamma var liten, så”, eller ”Fröken, ALLA kan inte” och så vidare. Jo, jag tror nog att jag var lite irriterande på den tiden. Inte har det gått över heller.
Nu är det så att min mamma inte vuxit upp under något av världens mest horribla förtryck, hon var ung i Polen på femtio- och sextiotalet, men brottstycken av en del vardagliga händelser hon berättat om fastnade hos mig och gjorde djupt intryck. Till exempel blev jag en gång kring åttaårsåldern bländad av min egen skrivbordsbelysning när jag skruvade i en ny glödlampa med struten riktad rakt i mitt eget ansikte, och då sa mamma:
”Adresser, kontakter och papper!” och skrattade. Jag måste ha sett förvånad ut för hon tog sig för att berätta om hur hon och hennes syster ganska ofta, när de var på väg hem från något disco under sen kvällstid, blev stoppade av militärer som lyste dem i ansiktet och sa just sådär, och som krävde att få veta deras ärende. Militärer med automatvapen.
Jag minns att jag blev alldeles otroligt förnärmad å hennes vägnar och protesterade. Var hon tvungen att ha med sig papper som visade vem hon var? Att berätta var hon bodde och var hon var på väg, och varför? Mamma skrattade igen och sa att ja, men det var ingen fara, de visade sina papper och brukade sen få eld till sina cigaretter av de söta militärpojkarna och så stå och skämta en stund innan de gick vidare. Hon sa att det var bäst att skratta, för då mådde man i alla fall bättre än om man inte gjorde det.
Någonstans där började nog min förälskelse i mänsklig frihet.
Under uppväxten fick jag sen då höra om min polska släkts historia. Om hur kriget kom. Hur min mormor var och lekte ute på gatan i ghettot (hon var nio vid krigsutbrottet och hade vänner där) när en lastbil plötsligt stannade och helt sonika förste ombord alla barnen, inklusive min mormor. Där slutade min mormors skolgång och började hennes vistelse i koncentrationsläger. De var sju systrar när kriget startade.
En av dem, Wiktoria Marta Slawicka, föddes 1922 och tog examen från handelshögskolan, något som inte var alldeles vanligt för en kvinna på den tiden. Under ockupationsåren 1939-1944 var hon med i motståndsrörelsen ”Frihet, Jämlikhet och Självständighet” och hon deltog aktivt i olika aktioner. Bland annat delade hon ut frihetsrörelsens dagspress, med fara för sitt eget liv. När Marta upptäcktes av tyskarna med en väska fylld av antikrigspropaganda blev hon förd till Auschwitz. Efter fem månaders tortyr dog hon, tjugo år gammal. Trots tortyren angav hon aldrig någon. Vid hennes död avsände tyskarna papper till familjen där hennes bortgång sades bero på TBC, men en senare utredning gjord av röda korset (dokumenten från denna finns i familjen) var historien alltså sådan som jag har återberättat den här.
Hennes nummer i koncentrationslägret var 72312.
Mamma berättade hur Halina Slawicka, ännu en i systerskaran, deltog aktivt i Warszawas uppror och fick granatsplitter i halva ansiktet. Hur Danuta Slawicka hamnade i ett attentat där man skickade ett pansarfordon armerat med sprängladdningar in bland en massa barn. Efter detonationen såg hon hur människor gick med hinkar och försökte ta reda på så mycket av sina barns kvarlevor de kunde, så att de skulle få en värdig begravning. Människor bar alltså på hinkar fyllda med kött, klädtrasor och blod, och ur en av dem stack det upp ett litet ben. Med skon kvar på foten. De båda systrarna blev också förda till koncentrationsläger där de stannade i tre månader, men de överlevde båda två, och Halina fick efter kriget tre medaljer för sitt deltagande i upproret.
Så kom då den ryska armén, med chokladkakor och våldtäkter, med sin ”befrielse” och byggde kulturpalatset i centrala Warszawa.
Sådana här historier har jag hört sedan jag var liten och de gör mig tårögd än idag. De här ”tanterna”, Halina och Danuta var, trots att de bodde i Polen, mig ganska nära under mina barnaår och jag kunde för mitt liv inte förstå att någon skulle vilja göra dem illa. Kanske inte så konstigt då att mitt perspektiv alltid varit lite annorlunda än de andra barnens, där vi satt i våra bänkrader i Vellinge kommun?
Det ligger så mycket närmare än vi alltid minns, och vårat nu är så skört.
Och kanske inte heller så underligt att mitt hjärta ville blöda till den där filmen, där flickor i identiska kläder satt i prydliga rader och mässande läste upp poem och sjöng sånger om deras ”Käre Generals” färdigheter och ”imperialisternas” ondska, där en flicka i flätor som intervjuades sa att hon bara ville leva ett liv som hedrade hennes käre general. I skolan lär man ut vilka otroliga färdigheter generalen har och hur främmande språk är onda (trots att de faktiskt får lära sig en del engelska, tydligen) och under sommarlovet tränade en av flickorna från tio på morgonen till sex på kvällen för att kunna delta i något som kallades masspel, en hyllning till den käre generalen Kim Jong Il där varenda en av Pyongyangs 2 miljoner invånare förväntades (läs: var tvungna) delta. En militärparad. En folkparad under generalens fötter. Till hans och revolutionens ära.
Jag vill skrika och sparka och slå i deras ställe. Jag blir arg på mig själv över att jag sitter här i Sverige och klagar på att jag minsann blivit refuserad av några förlag. Jag blir påmind om hur min dröm att ha som yrke att skriva mina egna tankar och åsikter så att andra kan ta del av dem är dödlig i stora delar av världen.
Och så gråter jag.
PS. En bok jag läser om med något års mellanrum är Per Ahlmarks ”Det öppna såret – om massmord och medlöperi” och den vill jag gärna rekommendera.. En viktig bok skriven av en man som just sparkar och skriker och slår i deras ställe, de som inte kan. För demokrati.