Jaha. Dag 2 … En presentation kanske vore på sin plats nu när vi trots allt har genomgått en förlossning tillsammans, eller? Det är märkligt detta med presentationer; man borde rimligtvis kunna anta att en människa som har skrivit en självbiografisk roman väldigt gärna både talar och skriver om sig själv, och jo, det får jag väl tillstå att just ”jag” är ett av mina käraste ämnen. Men av någon anledning avskyr jag att skriva den här typen av korthållen introduktion till mig själv. ”Caroline – en grundkurs”?
Så jag tänkte fuska.
För att på något vis ändå anknyta till anledningen bakom att jag är här – min debut – så tänkte jag dela med mig av en presentation jag skrev för ett par år sedan, på begäran av min agent. Jo, framtidsmänniska som jag är så skaffade jag en sådan och lät agenturen pyssla med det som den sannolikt är mycket bättre på än jag, nämligen att välja rätt förlag att sälja in manuset till. Det, förklarade man, skulle nog inte bereda några större problem. I samma samtal blev jag då också ombedd att skriva en så kallad ”pitch”. Vi författare är ju som det heter numera våra egna varumärken och förväntas också i viss mån agera i enlighet med den premissen. I varje fall vi som är under några och femtio. Det ska visst till och med falla sig naturligt för min generation, har jag hört. En pitch är då helt enkelt ett följebrev, en presentation av författarens person och i förlängningen också ett säljargument, och ett sådant skulle jag alltså plita ihop. Om mig själv. Gärna snabbt. Med varumärket ”jag” i åtanke.
Jag tog mig an uppgiften med en lätt rysning. Tänkte: Hur i hela friden ska jag sammanfatta mig då? Undrade: Vad är de ute efter? Kände: Men hjälp!
Till slut tog jag mig samman, bestämde mig för att låta min personlighet skina igenom på ett lite skämtsamt vis, fick ihop ett par sidor och mailade iväg dem. I samma sekund som jag tryckte på sändknappen ångrade jag mig såklart och var övertygad om att jag skulle få på öronen eftersom jag inte hade tagit uppgiften på allvar. Nu skulle de ångra sig, skicka tillbaka mitt manus (eller bara svartögt skrattande mata det i en dokumentförstörare) och sedan skrocka åt mig på nästa sociala tilldragelse i branschen. Att jag kunde understå mig att vara skämtsam!
Bara några minuter senare plingade det till i telefonen. Det var ett sms från Loud Literary Agency och det stod: ”Bästa pitchen vi någonsin har fått!”
Där ser man. Kanske är det som jag har hört då, att vi sjuttiotalister har det i blodet på något vis. Eller så var det helt enkelt inte sant, bara en social floskel, men jag var rätt nöjd med att sträcka lite extra på mig under resten av den dagen och ta dem på orden, sanna eller inte.
Så om det nu sitter någon därute och ska till att skriva något liknande och undrar ”hur gör man”, ”hur ser det ut”, eller bara ”får det se ut hur som helst”, så kommer alltså här mitt lilla exempel på en pitch. Det ska sägas att det bär mig emot att låta den gå oförändrad. Dels för att den inte längre är riktigt sann, jag röker till exempel inte nuförtiden och jag har dessutom hunnit bli mamma, men mest för att det ju är så det är när man återvänder till något man författat själv. Särskilt då om det har förflutit något år. Det kliar i fingrarna och jag vill ändra, ändra, ändra. Förbättra. Putsa. Radera. Omformulera.
Hur jag ska stå ut med mina egna böcker när de har fått ett par år på nacken har jag inte den blekaste aning om … Nåväl. Slutsvamlat. Här kommer den:
**********************************************************
Till den det berör – (hur man nu kan veta det på förhand).
Jaha. Det måste vara Du det, som är den där som det här ska beröra, eller?
Ok. Hej!
Du lär bli förbannad nu. Eller nej, frustrerad är väl mera rätt ord eftersom jag antar att Du, som alla andra, försöker utvärdera och skatta individer, och sedan stoppa dem i små fina fack som Du hade förberedda redan innan mötet. Jag tar tillfället i akt att be om ursäkt redan nu: Caroline L Jensen (jag) kommer nämligen inte att passa in.
”Åhå”, tänker Du, ”En sån där människa.”
Och det vore väl förmätet av mig att utgå från att Du har fel. Vi kör presentationen, så får vi se …
När jag härförleden fick frågan ”Vem är du?” ställde det till ett mindre kaos i mitt huvud (jag vet, jag var där). Vartenda svar jag kunde komma på svarade nämligen, om jag granskade det närmare, på helt andra frågor, som varför, hur och var jag är. Men VEM? Ja, då blev det svårt.
Vad är VEM för någonting?
(Fack 1, alltså = ordmärkare av högsta rang.)
Efter en stunds betänketid på min kammare så kom jag på att det där VEM måste vara en sammansättning av svaren på alla de andra frågorna. Inte undra på att jag hade svårt för att formulera ett snabbt och kort svar.
(Vilket direkt för mig in på fack 2 = jag är den där typen som alltid ett par timmar efter varje givet samtal har slipat om det i mitt huvud, kommit på hur jag borde ha svarat för att låta såväl fyndig och underhållande, som ödmjuk och klok.)
Därför kommer jag nu att i tur och ordning gå igenom när, var, hur, vad och varför jag är, och så låter jag helt enkelt Dig avgöra vem den här Caroline L Jensen är.
Vi kan börja med en enkel: NÄR?
Jo, den 23 Mars 1978 bestämde jag mig (två månader för tidigt) för att nu var jag färdig och skulle ut! Nitton minuter efter den första värken låg jag tryggt nerstoppad i en kuvös på MAS och min polska mamma skrek på sköterskorna att om hon inte blev inrullad i rökrummet på studs så skulle hon göra processen kort med dem.
Nu blev det aldrig några två månader i den där kuvösen, utan 14 timmar senare tyckte jag att jag var klar där också, och ville väl sätta igång med mitt liv, så man släppte ut mig.
(Oj, många fack här. Fack 3 = andra generationens invandrare, fack 4 = otålig, fack 5 = vädur , fack 6 = sjuttiotalist och sist men inte minst, fack 7 = Malmöit.)
VAR är jag då?
Mitt varande började i Malmö och via en serie andra boplatser så som Höllviken (grundskoleåldern), Åhus och Glimåkra (ungdomsfolkhögskolans rocklinje-åldern), Lund (universitetsåldern) och Köpenhamn(strippklubbsåldern), har jag hamnat i Saxtorpsskogen och hemmafruåldern, där jag nu befinner mig.
(Fack 8 blir väl då … öresunds-regions-runtflyttare, kan tänka.)
På frågan om VAD jag är/har varit, formuleras svaret lättast i punktform, och de olika facken torde korrespondera exakt med de olika titlarna jag vid olika tidpunkter under mitt liv har innehaft: (Fack 9 – 32),
Bäst i klassen, Balettdansös på Malmö stadsteater, Bokmal, Mobbad, Sångerska, Sexuellt utnyttjad, Universitetsutbildad i juridik, psykologi och kommunikativ svenska, Rökare, Väninna, Sambo, Kattägare, Dumpad, Strippa, Försäkringsförsäljare, Brandoffer, Gift, Frånskild, Författarinna, Moderat, Discjockey, Hundägare, Hundtränare och sist men absolut störst: Obotlig Optimist.
(Fack 33 beror nog lite på betraktaren. Jag kan tänka mig att det blir antingen = mångfacetterad mångbegåvad mångsysslare, eller = rastlös hoppetossa utan funnen plats i tillvaron. Jag lämnar det åt Ditt omdöme, naturligtvis.)
HUR. Hur, hur, hur är jag?
Tja, som Du har sett så tycker jag själv att jag är en ganska lustig prick. I varje fall när jag får formulera och formulera om mig, skriva utkast och putsa.
Mina vänner skulle nog säga att jag är en besserwisser, intellektuellt snobbig från tid till annan och självgod. De har fel.
När de sedan i nästa mening skulle säga att jag har självironi, är generös och en glad skit, så har de naturligtvis alldeles rätt i det, liksom i att jag grubblar en hel del och är en utpräglad tävlingsmänniska.
På en psykologisk utvärdering i Lund för en herrans massa år sedan fick jag veta att jag har en anti-social personlighetsstörning (man säger inte psykopat eller sociopat längre, det är ju så fult), men jag tror att jag har börjat växa ifrån det där. Och min fästman kan intyga att jag har mycket kärleksfulla och ömma sidor. Jag gråter tillexempel alltid till alla Disneyfilmer, som jag älskar.
(Och det är här någonstans som folk i frustration brukar samla ihop de fack de har placerat mig i till en liten hög, stampa på den och sedan sätta eld på spillrorna. Strippande HögIQ:are går väl an. Men … en generös och disneyälskande psykopat med självironi? Ja, vill man behålla facken så är det så fack 34 ser ut.)
Åh, jag höll på att glömma fack 35. Jag är religiös också. Fråga mig inte exakt hur ännu bara. Jag tror alldeles bergsäkert på Gud. Men jag är inte så säker på att jag gillar Honom.
VARFÖR?
Ja, det kan man fråga sig. Jag gör det varenda dag.
Varför är jag? För mig? För andra? För att förändra? För att vinna? Eller förlora?
Jag lovar att PM:a, så snart jag kommit på svaret. Om jag inte är upptagen med att plocka svamp, tävla lydnad med min hund, eller sitta på en stubbe i skogen och röka vill säga.
Så mycket som jag grubblar borde jag ju komma på det snart.
Eller hur?
Med vänliga hälsningar,
Caroline L Jensen, med i facket.
**********************************************************
Ja sådär såg den ut, min pitch och den mottogs väl. Ta den som ni vill: som en kul liten text, som ett avskräckande exempel eller som en liten, liten glimt in i vem jag är. Nu kan jag inte vara kvar här längre. Om jag inte stänger ner det här dokumentet genast så kommer frestelsen ta överhanden och jag kommer ändra en massa saker i det. Fusk är en sak, men att fuska i fusket? Nä, till och med jag har en gräns.
*loggar ut*