Ja, jag måste säga det igen: Äntligen! Idag städade vi undan granen. Lite sent, jag vet, men det är som det är med en liten nykomling i familjen. Nu är det inte själva granborttagningen som får mig att skrika av lycka, inte alls; jag älskar julen och allt som hör till den. Att städa bort högtiden medför snarare ett litet styng av sorg. Nu är det ett helt år till nästa gång 
Vi hann i och för sig bara ta bort just granen. Det andra får vara kvar till efter helgen, men ändå.
Men det finns en fördel. Vi bor i ett ganska (läs: väldigt) litet hus. Så när det är dags att släpa in en så stor del av naturen som en gran ändå är så är det tyvärr min läshörna som får stryka på foten. Det är alltså inte för att jag är trög eller narcissistisk som jag har haft en bild på mig själv under rubriken “riktiga läshörnan” här på bokcirklar. Jag är förvisso båda delar titt som tätt, men anledningen har alltså helt enkelt varit att min riktiga hörna har varit ockuperad av ett träd.
Men inte längre! Fåtöljen är på plats, liksom lampan, det lilla skrangliga bordet (som jag har förbarmat mig över och flyttat de flesta av böckerna till en korg), och den sköna fårfällen och alla plädar. Katten är överlycklig. Det är lika mycket hennes hörna som min och hon ligger – som ni kan se på bilden – och gottar sig. Väntar bara på mitt knä.
Och vet ni vad det bästa med fåtöljen är? Det är en recliner. Man kan alltså dra i en spak på sidan så fälls det ut ett skönt fotstöd, och så kan man fälla hela alltet bakåt till en skön halvliggande ställning. Oj som jag har saknat den!
Och nu sover sonen, och mannen har även han gått och lagt sig. Jag har korkat upp en halvflaska rött vin och tänt brasan. Är det återinvigning så är det!
Nu väntar jag bara på att skrivhörnan ska bli klar. Den gjordes om till barnkammare när sonen var på väg (jag sa ju att det är ett litet hus), och ja, nu ska ett litet hus vi har i trädgården renoveras till just skrivstuga. Men vem bryr sig? Nu kan jag sitta i min fina lilla hörna och vänta.