Ibland blir jag riktigt nyförälskad i London.  Just nu är det så.  Igår gick vi och såg Slumdog Millionaire – jag rekommenderar den å det varmaste – på vår bio här i Hampstead.  Först kilade vi in på gastropuben runt hörnet och åt  middag.  Alla är välkomna där, även Chihuahuan.  Stället är som vanligt smockfull och som alltid är där en härlig mix av människor (och hundar). Mix av åldrar också.  Om Du är nitton eller nittio så passar Du in. Alla, speciellt hundägarna, snackar med alla. Och maten är urgod.  I samma hus som puben ligger dessutom en av Hampsteads tre teatrar, fast igår var det som sagt bio som gällde.  Vi går över gatan igen till The Everyman Cinema.  Om man är lite tidig så kan man slå sig ned i baren och ta ett glas vin eller så kan man gå direkt in i salongen och ta sin plats bland fåtöljerna och sofforna.    Vid sidan av varje plats finns ett litet bord och en knapp så man kan ringa på betjäning. Vi beställer bara kaffe och godis denna gången men ser man till exempel Sex and the City eller Mama Mia så känns vin eller till och med champagne väldigt lämpligt.  Ibland är det musik uppträdande innan filmen börjar men ikväll körde dom rätt på. 

Vår lilla biograf är en aktiv del av ’the community’ här i Hampstead.  Förutom musik uppträdanden visas barntillåtna filmer under vad dom kallar ’scream showings,’ Skrikvisningar.  Då står det barnvagnar överallt, och när filmen är slut så ser man inte golvet för ett hav av kaksmulor.  Vid andra och mera vuxeninriktade tillfällen visas det direktsändningar från New Yorks Metropolitan Opera.

Men ikväll lämnade vi vår ’cosy neighbourhood’ och korsade floden till Royal Festival Hall för att lyssna på London Philharmonic Orchestra, en av världens främsta orkestrar (och en av fem symfoniorkestrar i London).   Programmet bestod av Brittens Four Sea Interludes ur Peter Grimes, Sibelius Violin Concert i D minor med en fantastisk ung kvinnlig solist som heter Lisa Batiashvili och som avslutning, Elgars Enigma Variations.  Musiken var så vacker att jag nästan flöt ovanför sitsen. 

När föreställningen var slut så gick vi och åt på restauranten som vätter mot floden. Tusentals ljus speglas i det nattsvarta vattnet.  Till höger reser sig St Paul’s katedralen som överlevde Hitlers bomber när alla byggnaderna omkring förstördes – tala om mirakel.   Till vänster står London Eye, det stora hjulet upplyst av ytterligare hundratals miljöovänliga ljus, klarblå denna kväll.  Där borta är Big Ben och där är Parlamentet.  Jag kan räkna fyra broar.  På vägen hem igen färdas vid genom folktäta gator fastän det nu nästan är midnatt. 
    Som Samuel Johnson sade, ‘When a man is tired of London , he is tired of Life.’