I England talas det en hel del om ’Kvinnolitteratur’. I motsats till? Ja möjligen ’Riktig’ litteratur. Kvinnolitteratur är inte nödvändigtvis litteratur skriven av kvinnor men den typ litteratur som framför allt köps och läses av kvinnor. Denna litteratur säljer bra, kvinnor köper och läser mycket mera skönlitteratur än män. Den anses också oftast som mindre fin. Lite jönsig. Inte riktigt seriös. Den handlar ’bara’ om förhållanden och känslor, familjeliv och annat tamt. ’Riktig litteratur handlar om de ’stora’ ämnena: död, krig universum; brott, krig död; människans vanmakt, plus gärna lite krig och död; politik och människans vanmakt; död, gangstervälde och kanske lite -enmanskampmottyranni /överhet.
Kvinnliga författare misstänker med rätta att vissa kritikerrosade romaner skulle hamna under den styvmoderligt behandlade (eller skall det vara bonusmammaaktigt behandlade?) rubriken ’Romans’ om författarens namn varit t.ex Sabrina istället för Sebastian. Ibland blir vi väldigt irriterade av detta. Och förolämpade.
Jag blev det definitivt. Men inte längre. Först och främst citerar jag författarinnan Maragaret Drabble som, under en diskussion vi hade under en bokmässan några år tillbaka, sade, ’I am a woman, why on earth should I mind being labelled a women’s writer.’
Just så.
Jane Austen är som alltid bra att ta till i diskussionen. Denna kvinnliga och kvinnoförfattare låg inte bra till under det politiserade 70-talet. Hur kunde hon skriva sina böcker utan att ta upp några av de, för hennes tid, ’stora’ frågorna. Vad finns Napoleon krigen? Den industriella revolutionen? Social deprivation. Hur kan hon tas på allvar när hon inte överhuvudtaget berör dessa ämnen utan bara kör på om överklass, hus, förhållanden och äktenskap – domestic issues?
Helt okay fråga. Allt jag vet är att hon fortfarande är läst runt hela världen, att filmerna av hennes böcker attraherar rekord publik och att till och med manliga kritiker nu förtiden allt som oftast tar med henne i listorna på De Största Författarna.
Stor författare- små frågor? Det är förstås möjligt. Jag tror att det helt enkelt är så om man skriver om the human heart and mind, människans själ och hjärta, så går man aldrig ur tiden, för ett av världens under är just att i grunden, oberoende av den tid vi lever i, vilken färg eller klass vi tillhör, eller tro vi bekänner oss till, så är vi i själ och hjärta så väldigt lika varandra. Det är därför Jane Austens böcker är lika fräscha och relevanta idag som när hon skrev dem. Charles Dickens, å andra sidan har inte färdats genom åren lika bra. Visst läser man honom fortfarande med nöje och visst är det alltid uppenbart att han är en stor författare, men hur många av oss bläddrar inte lite otåligt förbi sidorna om de ekonomiska omständigheterna och de politiska bråken, de hans tids ’stora’ ämnen? Hur många av oss söker sig inte hellre till den senaste BBC teveserien som hoppar över både de ena och de andra. Vad vi vill komma till, vad som når oss ännu, är ju Nancys dömda kärlek till rötägget Bill Sikes eller Lilla Dorrits mod och lojalitet gentemot hennes stackars far. Human hearts and minds.
Sedan går det ju inte att neka till att för många män är tanken att läsa en ’typisk’ kvinnobok lika ungefär lika lockande som en inbjudan att sitta vid köksbordet och ’riktigt prata om vårt förhållande.’ Tala om skräckfilm!
Rätt fel, stort litet, fint, jönsigt, – nej det är fel språk. Det är bara att inse att män och kvinnor faktisk är väldigt olika. Vilket ju är rätt kul.
Alla dess tankar kommer från att min sambo och jag gick och shoppade tillsammans idag.
Mer om det en annan gång.