Idag funderar jag allvarligt på att sätta mig i badrummet och skriva. Det är det enda rummet i huset som är någorlunda varmt. Trädgården är pudrad med ett lätt lager av snö och solen tittar fram lite kokett bakom trädens nakna grenar. Det är stilla och vackert här i Hampstead men väldigt, väldigt kallt. Hus byggda på 1720-talet är inte så välisolerade och fönsterglaserade så det stör men i badrummet har vi både golvvärme OCH element! Å andra sidan finns det ingen utsikt och det enda stället att sitta på är toalettstolen. Kalla mig en överkänslig konstnärs själ om ni vill, men det känns inte så inspirerande. Det får bli en tröja till, raggsockor och fingerlösa vantar, fast utsikt och skön stol, istället. Livet är fyllt av kompromisser.
StaFi skrev att han var nyfiken på när, hur och varför jag började skriva. Svaren är något prosaiska är jag rädd. Började gjorde jag i tjugofem årsåldern. Jag hade bott i England sedan jag var nitton år och jag var gift med två små barn; det yngsta hade precis kommit ur blöjåldern. Jag kom från en skrivande och läsande familj och var uppväxt bland böcker. Mitt liv, som barn och tonåring, hade kretsat kring läsning. Böckerna värld tedde sig mer verklig och relevant än den ’verkliga’ verkligheten och jag kunde tillbringa hur många timmar som helst med att ligga på sängen och bara ’tänka’ berättelser. Det gick däremot aldrig upp för mig att jag skulle kunna bli författare. Jag kände aldrig någon särskild lust att skriva, inte ens dagbok. (Jag gillade att få fina dagböcker i present, speciellt sådana med små hänglås, men jag kom aldrig längre än vecka ett, innan jag tröttnade.)
Men nu, som vuxen, hade jag börjat jag söka efter något meningsfyllt, och betalt! att göra utöver hemmarollen. Som många småbarnsföräldrar började jag skriva en barnbok och blev oerhört förvånad när den blev refuserad. Ett år eller två till gick och en svägerska i USA hade just fått sin första roman utgiven. Jag hade inte lärt mig något av den tidigare refuseringen så i min arrogans och oskuld tänkte jag att jag skulle vilja skriva en roman själv. Allt jag behövde var något att skriva om. Jag tvivlade aldrig på att om jag bara kom på en ’story’ så skulle förläggarna ställa sig i kö. Så fel jag tänkt och så fel det blev.
Åtta år och två böcker senare fick jag telefonsamtalet som talade om att min bok hade blivit antagen av det stora engelska förlaget Transworld.
På de åtta åren hade jag insett att detta att skriva var – förutom min familj förstås– det enda som egentligen betydde något för mig. Jag som hade börjat på tusen saker – musik instrument, sporter, hantverk (med två vänsterhänder) hade nu suttit dag ut och dag in, år ut och år in och jobbade med mitt skrivande. Fast inget verkade gå som jag hade hoppats. Min första bok blev refuserad. Ett avslag gavs med anledningen att redaktören i fråga i och försäg gillade hur jag skrev men att hon tyckte huvudpersonen var så otrevlig att hon inte trodde läsare skulle kunna identifiera sig med berättelsen. (Något störande när jag som många förstagångsförfattare hade baserat denna huvudperson i mycket på mitt eget förtjusande och fascinerande jag.) Men jag jobbade på. Den bok som blev min debut, Guppies For Tea – Guppy Till Kvällsmat på svenska, refuserades också först av flera förlag, denna gången mest med kommentaren att den var bra skriven men vem ville läsa en roman om gamla?
Tillslut rådde en godvän i branschen mig att skicka manuset till en pristävling (säger man så om böcker?) för nya författare. Vid det laget var jag ordentligt deppig och ganska så övertygad om att jag aldrig någonsin skulle bli utgiven. Så fick jag beskedet att min bok vunnit priset och med det kom buden från förlagen.
Och det där att ha något att skriva om? Det är lite som rondell körning. När Du väl lärt Dig så förstår Du knappt frågan längre. Vissa människor har naturligtvis ett brinnande behov av att berätta just en särskild historia men för de flest författare handlar det mera om ett brinnande behov att berätta –full stop. Själva skrivandet är ett sett att komma livet nära, att förstå och ett sätt att skapa lite ordning och mening i tillvaron. Det lustiga är också att ju mer Du skriver desto snabbare och tätare kommer idéerna. Vid det här laget står de på kö och jag har lärt mig att det verkligt mödosamma, den stora utmaningen är, som jag sade häromdagen, att förvandla det där lockande uppslaget till cirka trehundra sammanhängande, välskrivna och meningsfyllda sidor.
Jag får huvudvärk bara jag tänker på det.
Pippilin undrade hur det kommer sig att den nya boken blev utgiven på svenska först när den är skriven på engelska. Svaret är helt enkelt att förlagen ofta tar mycket längre på sig med utgivningen här. Det behövs för marknadsföring, PR, insäljning till bokhandlarna, o.s.v. Utbudet av böcker är så enormt här i England att en hel kampanj behövs för att en bok skall nå ut.
Ingela frågar om jag hade några tips vad det gäller självdisciplinen som onekligen behövs för att skriva.
Om jag bara hade några sådana för jag kämpar dagligen med mig själv när allt, till och med att skura toaletten, ter sig mera lockande än att sätta sig vid skrivbordet. Ibland säger jag till mig själv, okay då, skriv inte. Lägg av. Gör något annat. Ge upp allt Du har strävat efter och drömt om. Det fungerar oftast ganska bra. I mitt fall har jag kontrakt på en ny bok så hot från min förläggare funkar också. Dagdröm lite, ta ut nöjet i förskott och tänk på allt kul som händer on Du skriver färdigt Din bok och den blir läst.
Tänk på hur mycket bättre Du sannolikt är en de flesta författare Du känner till (inklusive mig). Tänk på hur dum Du kommer Du känna Dig när Du sitter, tio år från nu, och fortfarande bara snackar om den där boken Du tänker skriva? Lite mera drastiskt så berättar en författare vars namn jag glömt, till sig själv varje morgon ’You can either sit down at your desk or you can shoot yourself.’
Och nu har jag skrivit min blogg istället för min bok och nu är det försent för jag är på väg till en balettföreställning.
Så kan det också gå.