Tack för era kommentarer. Jag tänkte börja med att kort svara på frågor och undringar. Ja, jag har skrivit Busters öron, det var min bok nummer två efter debuten Caipirinha med Döden. Som nummer tre kom Kleopatras kam och den senaste, som kom ut i augusti, heter Alltid hos dig.
Nu till dagen. I Stockholm har det ösregnat och jag anlände som en blöt katt till ett café vid Nytorget och stod huttrande och väntade på mitt möte, författarkollegan Theodor Kallifatides.
“Du ser ut som en gammal gumma”, skrattade han och pekade på schalen som jag virat några varv kring huvudet. Jag frågade honom om han inte vid sådana här tillfällen, genomblöta novemberdagar, kunde ifrågasätta beslutet att bosätta sig i Sverige i stället för i Grekland.
“Åh, det regnar i Grekland nu också”, svarade han och beställde nybakade saffransbullar.
Theo kan vara diplomatisk när han vill, men också brutalt uppriktig när det krävs. Sålunda var jag både glad och ängslig när mitt förlag föreslog att han skulle få läsa manuset till Alltid hos dig för att förhoppningsvis skriva en kommentar att trycka på framsidan. En blurb, som det så vackert kallas. Theo tog emot manuset och hörde snabbt av sig till mig.
“Jag är inte bara författare, jag är också gammal redaktör. Du får finna dig i att jag också kommer att granska det här kritiskt”, varnade han.
Jag lovade att ta emot vad han hade att säga. Ni kan förstå lättnaden när han inte bara tyckte om boken utan var villig att ge den ett fint omdöme. Det hindrade dock inte att han påpekade att det ena eller andra kunde strykas.
“Hon sitter framför brasan. Känner värmen. Vi vet att det är varmt när man sitter framför en brasa, Maria. Det behöver du inte skriva.”
Jag hukade mig inför visdomsorden. Strök värmen. Theo är en kollega jag har djup respekt för. Han har inte bara skrivit ett flertal romaner som håller genomgående hög klass och har nått stora framgångar internationellt. Han har också kvar en ödmjuk men oerhört professionell inställning till skrivandet och återkommer ständigt till gripande teman i sitt skapande. Att han aldrig fått Augustpriset – eller ens en nominering – är bedrövligt. Det är bara att hoppas att senaste boken, Vänner och älskare, inte blir den sista.
Att träffa kollegor och få tala om skrivandet, om branschens villkor, signeringsturnéer, den allmänna stämningen hos bokhandlarna och mycket mer är en lisa. Så mycket tid tillbringas ensam med egna tankar och ord. Det gör utbytet med andra författare till något mycket viktigt. Det skojas ibland om att författare kommer först och går sist när det är fest. Ja, inte alla. Men personligen tycker jag myten om författaren som en socialt isolerad ensling är en myt. Det är helt enkelt nödvändigt att komma ut ibland. Om inte annat så för att byta de slitna joggingbyxorna och raggsockorna mot något lite mer städat. Och inse att verkligheten är det som pågår utanför fönstret, inte i det egna huvudet.
Någon frågade förresten om det var jag som var på bild på omslaget till Alltid hos dig. Ja, det är det. Men så var det inte tänkt från början. Hur det gick till tänkte jag berätta om i morgon.