Det blev en dags paus i går eftersom jag varit i Malmö med omnejd hela helgen för en ny signeringsrunda. Bonnierförlagen (Albert Bonnier, mitt Forum samt W&W) ordnar som sagt de här rundorna i Stockholm, Göteborg och Malmö, där det alltså dyker upp författare i en och annan bokhandel för att signera.
Malmöborna betedde sig ungefär som i Stockholm, en del blyga, en del räddhågset avvisande och en del glada, positiva och berömmande. Allt kommer till pass när jag ska skriva mina memoirer, sa Pippi Långstrump en gång, och hon borde ju veta.
Var och en av oss hade med oss en personlig följeslagare från förlaget och i mitt fall var det den litterära chefen på Forum. Under bilfärder mellan Malmö, Lund och Helsingborg kom vi plötsligt in på mor- och farföräldrar och vilken roll de spelat i våra liv. Så ser jag att jag fått en fråga i samband med mitt förra blogginlägg, där signatur Vilse i bokhyllan undrar om jag använder min släkt i mina romaner.
Det ser ut som en tanke.
Jag tror att de allra flesta författare inte kan undgå att deras verklighet kryper in i berättelserna på ena eller andra sättet. Uppväxt, relationer, människors möte, miljöer … vi vet alla att det vi upplevt och varit med om också är det som vi kan beskriva bäst. Inte för inte lärs det ut på författarskolor att skribenterna ska välja att beskriva miljöer de har en relation till. Och att det också händer med karaktärer tror jag är ofrånkomligt. Även om man naturligtvis bör undvika att ta rakt av, om det nu inte är självbiografiskt. Det kan leda till oväntade komplikationer.
För min del gäller också att jag har en rik släkthistoria. Och jag hade den oerhörda förmånen att få uppleva gemenskap med både farfar och farmor, morfar och mormor under många år. Farfar och farmor bodde i Skåne, morfar och mormor i Sollefteå, men till pensionen flyttade de alla fyra till Uppsala, där min familj bodde. Så jag hade dem boendes i samma stad som barn och vi umgicks mycket. Farfar var den förste som dog och då var jag sexton år gammal. Mormor blev den sista. Hon dog 2005, nittiofyra år gammal.
De tyckte om att umgås med mig och jag med dem. Jag satt i farfars arbetsrum, läste gamla nummer av Expressen och hörde historierna om farfars far och farfars mor, deras bondgård i Närke och bönesalen som de byggde för statarbarnen, som här fick i sig ett Guds ord och torkade äpplen. Det är precis den gården där Rakel i boken “Alltid hos dig” växer upp. Ja, min farfars yngste bror Harald blev en flicka i min roman, men han hade bara skrattat åt det. Hans humor var gudomlig.
Farmor, skicklig lärarinna i franska och tyska, förhörde mig på glosor och berättade om hur hon och systern skickades till Uppsala för att studera när deras pappa dog. Morfar sjöng, spelade banjo, kokade te och spelade kort med mig och berättade om arbetet på iskalla Norrlandståg. Och så mormor, som var frisörska, dit jag fick kila upp och få håret tvättat, klippt och lagt på papiljotter som lillflicka. Mormor, som struntade i om jag spillde på duken, som lärde mig att “angår det höns vad tuppen gör?” om någon kritiserade, som tyckte om kläder och smycken och var en skicklig företagare men festade och dansade ordentligt mellan varven.
Aldrig har jag sett en kyrka så full av stiliga män som på hennes begravning.
Den som har läst Busters öron känner igen en del av mormors drag i karaktären Iréne Sörenson. Och i vår kommer det ut en bok på Forum som heter “Min mormors historia”. Där berättar ett tiotal kvinnliga författare, däribland jag, just om sin mormor. Historierna lär ska vara mycket olika sinsemellan (jag har inte läst de andras) men alla säger samstämmigt att så som min mormor var, så var ingen annan mormor.
Jag inser att jag fått med mig något unikt. Också genom det faktum att både min farmor och min mormor var yrkesarbetande kvinnor, liksom min mamma. Jag har alltså inte haft några hemmafruar i släkten i min närhet och det har naturligtvis också präglat. Släkten är full av starka kvinnor och det fanns inte på kartan att det inte skulle vara så.
Släkten är också full av tålmodiga män, för övrigt.
När jag är ute och bokpratar brukar jag därför alltid uppmana till att umgås över generationsgränserna. Jag vet att det i sommarhus och vinterstugor kan pågå dramer som får Noréns att framstå som rena barnkammarlektyren. Men att låta barn få umgås med den äldre generationen tror jag är oerhört viktigt. Att upptäcka gemenskaper hos andra än föräldrarna kan vara en befrielse.
Och apropå karaktärer och miljöer. Min man är lång, mörk och lagar mycket god mat. Som Döden i Caipirinha med Döden. Påtalar någon likheten rycker han på axlarna och säger att han är glad att kunna stå till tjänst. Och caféet Fristaden, där de tre huvudpersonerna i Kleopatras kam har sitt företag, finns i Mälarhöjden i Stockholm och heter Nästan hemma. Där kan man inte beställa mord. Men däremot Stockholms godaste bullar.