I morse gjorde jag något som jag gör två, tre gånger i veckan. Jag tog en joggingtur på morgonen. När alla försvunnit ur huset drar jag på mig träningskläderna och springer ut. Jag tar inga tider, jag kontrollerar inte pulsen, jag kör inga konditionshöjande intervall utan joggar bara i behaglig takt längs med vattnet.
Det här är ett område där jag tillåter mig att inte sätta upp mål, inte pressar mig för att bli bättre. Jag springer inga lopp och alltid ensam. Att ha någon som lufsar bredvid och pratar sönder den här stunden, vilket hänt någon enstaka gång, resulterar ibland i ondskefulla handlingar i den bok jag för tillfället håller på med.
För mig är det här viktigt för inspiration och klara tankar. Trilskas handlingen får jag perspektiv, är karaktärerna oföutsägbara lär jag känna dem bättre. Men det var inte det jag tänkte skriva om. Utan om människors möte.
Sedan sju, åtta år, har jag sprungit samma runda. Och nästan varje gång möter jag två äldre herrar som är ute och går med fyra små hundar. Beroende på när jag ger mig i väg möter jag dem på lite olika ställen – de är uppenbarligen mer konsekventa med vilken tid de startar sin runda. Vi ser varandra på långt håll och när vi möts hejar vi på varandra. Vi blir lika glada alla tre.
Ingen av oss har någonsin stannat till, utan vi passerar varandra bokstavligen i farten. Men vi hinner ofta ropa någon enstaka mening till varandra. “I dag var du sen”, kan en av dem säga. “Jag vet”, ropar jag, som redan hunnit förbi. Eller som i dag, när det snöslaskade och var allt annat än gemytligt. “I dag är vi tappra”, säger jag. “Absolut!”, svarar de i kör.
Alldeles särskilt trevligt är det när jag har varit borta några veckor, kanske på semester. När jag då kommer springande ser herrarna riktigt lyckliga ut. “Det var länge sedan”, kan de hojta. “Ja, men nu är jag här igen”, säger jag.
Ibland har jag fantiserat om vad som skulle hända om jag flyttade. Skulle de båda för alltid undra vad som hände med den där kvinnan som sprang i ur och skur? Skulle de vara oroliga, åtminstone ett tag, skulle de då på allvar fråga sig vad jag var för en? Jag skulle sakna dem enormt om de försvann. Och kanske skulle vi alla tre först då, när vi inte längre möttes på morgonen, fråga oss vem den där andre eller andra egentligen var.
Det får mig att tänka på Hjalmar Gullbergs dikt “Människors möte”. Sista strofen låter så:
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.”
Den här dikten stod i en diktsamling som jag fick av min farfar och farmor. De nämnde att den här, den hade betytt särskilt mycket för dem. Jag var fjorton år och skulle konfirmeras några veckor senare och behövde därför döpas. Farfar och farmor var baptister och mina föräldrar valde att inte låta döpa mig och min syster som barn. Nu skulle det ske. Och till på köpet i Statskyrkan.
Farfar, rak i ryggen och med käppen i hand, tittade sig allvarligt omkring under dopakten. Knappt hade vi kommit hem till oss förrän han och statskyrkoprästen var invecklade i en djup, teologisk diskussion som dock präglades av respekt för varandra. Min farfar var en radikal och tolerant baptist. Och ett stort föredöme. Jag har ju i tidigare inlägg berättat om vad han och min farmor uträttade under det andra världskriget.
Och av dem fick jag en diktsamling som heter “100 diktare vittna”. Här finns Sven Alfons, Karin Boye, Nils Ferlin, Jan Fridegård och Viola Renvall, som skrev en av farfars egna favoriter, “Visshet”. Här vittnas om tvivel och tro, om kamp, ångest och sökandet efter förklaringar. Här finns skärande vackra och smärtsamma formuleringar om en evig längtan efter något som består.
Jag läser poesi i perioder och blandar då de svenska med favoriter som John Donne, Thomas Gray eller den galne men genialiske Blake. Att på några få rader komprimera något viktigt är något en skribent ständigt behöver öva på, och i bra poesi händer det.
Och varje gång när jag möter någon som egentligen är en främling eller en flyktig bekant, ler och får ett leende tillbaka, då tänker jag på att farfar en gång sa till mig att “Människors möte” skulle jag ta till mig.
Har ni liknande erfarenheter med oväntade möten med människor?