Nu är det mörkt ute. Ungefär lika mörkt som när nästan hela Visby blev utan el i förra veckan. Jag åkte dit en söndag och lyckades landa precis innan snöstormen lamslog flygplats och gator. Stretande i bitande vind och pulsande i snö tog jag mig fram till det lilla hus där jag skulle tillbringa några dagar med stilla tänkande och skrivande.
Det blev dramatiskt. Utanför ven vinden, huset knäppte och gnällde, dörrar slog, de få som vågat sig ut halkade hit och dit. Perfekta förutsättningar för att grotta in sig i sina funderingar med raggsockor på.
Sedan ringde den underbart vänlige bokhandlaren och undrade om jag kunde komma över och prata i affären när jag ändå var där. Och Roland på Bokia i Visby kan ingen motstå. Alltså pulsade jag dit, ja, jag menar pulsar, och stod snart och talade inför en trivsam samling människor som trotsat ovädret för att prata böcker.
Och jag undrar om jag inte precis höll på att berätta om nära-döden-upplevelsen i Borås … när elen gick. Det blev svart. Riktigt svart. Man såg inte handen framför sig. Så hördes en röst ur dunklet.
“Hörrni, vi spenderar några kronor var på ett tomteljus. Hon får stå där framme som Lucia, hon har ju rätt hår för det.”
Sagt och gjort. Någon tände en tändsticka, fick fatt på ett tomteljus, ställde det på en papptallrik och gav det till mig. Jag fortsatte föredraget i lågans sken och stämningen var väl så behaglig som tidigare. Det var ändå så vi berättade våra sagor förr, sittandes vid lägerelden. Så länge sedan är det inte och vi var nästan besvikna när ljuset efter ett tag kom tillbaka.
Heder åt alla rådiga gotlänningar!
Dagen därefter fick jag återvända till samma bokhandel och signera. Kollegorna Rudberg och Wennstam kunde inte ta sig till ön på grund av vädret och tacksamheten var stor över att det “åtminstone fanns en författare på ön”. Att sedan årets kock gästade Gotland och att jag fick en fin middag som tack visar att det aldrig går att förutse vad en oväntad snöstorm kan medföra. En metafor för livet, måhända.
Kallt var det också den dag jag skulle ta pressbilder till Alltid hos dig. En del av boken utspelar sig på Marstrand, och det var här bilderna skulle tas. Jag, fotograf och stylist tog oss till ön en tidig januaridag och var beredda på kallt väder men inte på ett oväntat snöväder. (Inser när jag skriver detta att det kanske är jag som framkallar denna väderilska?) Dagen vi kom dit hade snötäcket visserligen försvunnit, men det var isande kallt i luften och nästan nollgradigt i vattnet.
Uppgiften var att ta en bild av mig, stående i vattnet, i klänning.
Vi började med bilderna med kappa på. Tog dem snabbt, medan jag frös så hemskt att stylisten fick lägga brunkräm på händerna för att de var så röda. Sedan kom vattenbilderna. Vi förberedde allt för att minimera antalet minuter. Sedan tog jag av mig kläderna, satte fötterna i gummistövlarna och gick ut i vattnet.
Har ni frusit någon gång? Ordentligt? Jag vet bara att jag aldrig tidigare har frusit så mycket att jag nästan blev varm. Det var en kyla så bitande att den gick att ta på. Vattnet slickade gummistövlarna, de bara armarna stelnade, ansiktet uttryckte förtvivlan. Precis den förtvivlan som kvinnan på framsidan borde uttrycka. Tyckte förlagets bildredaktör. Och så hamnade en av bilderna på omslaget.
När jag för några veckor sedan var på en Bokens dag med Mark Levengood berömde han mig för omslaget.
“Lite som den franske löjtnantens kvinna”, sade han.
Jag svarade att den bilden inte är sprungen ur passion. Utan är ett resultat av genomfrusna fötter. Men skillnaden kanske är mindre än vi tror? Man förlorar känseln i båda fallen.
Den bilden fick också ett roligt efterspel. Liksom det där med passion. Om man inte har iskalla fötter kan man nämligen påskynda passionen med att klä sig i rött, har jag nu fått lära mig. Mer därom senare. Ska förbereda mig inför en konsert med Elton John. Goodbye Yellow Brick Road är fortfarande ett sanslöst bra album