I går var jag bjuden på en biopremiär, filmen hette ”Allt flyter”. Den når inte allmänheten förrän till julhelgen, men vi som fick tjuvtitta kunde begrunda dramat om en samling herrar som börjar konstsimma när allt annat går åt fanders. Konstsimning var från början en manlig sport, fick vi reda på. Själv satt jag och funderade på stål från brittiska Sheffield.
Vadan denna koppling? Sanningen är den att filmen jag såg hade ett upplägg som fick den att likna en av mina absoluta favoritfilmer, nämligen “The full monty”. Den handlar om en samling herrar som börjar strippa när allt går åt fanders. Om strippning (strippande?) också var en manlig sport från början förtäljer inte historien, men däremot ger “The full monty” underbara inblickar i hur en stad – och därmed dess invånare – förfaller när en huvudnäring plötsligt försvinner. Tala om paralleller nu när vi diskuterar Saabs framtid i Trollhättan och lite varstans. I “The full Monty” var det stålindustrin som plötsligt började svikta i staden Sheffield.
Och till stål från Sheffield har jag en särskild förbindelse. Jag tränade konståkning i min ungdom och kan fortfarande om inte hoppa en trippel axel så i alla fall snurra ordentliga piruetter och slå mina tonåringar i ishockey så det osar om det. När jag tränat i ett år, då var jag nio år, ringde klubben hem till mina föräldrar och talade om att nu var det dags för riktiga konståkningsskridskor. Sådana beställdes från Storbritannien.
Några veckor senare kom de. Stenhårda för stadgan, uppbyggda med stålplattor på sina ställen, och på de blänkande medarna med de otäckt sicksackiga taggarna stod de magiska orden. Sheffield steel. Det bästa stålet i världen.
Jag kom aldrig till OS. Men jag åker fortfarande på mina gamla konståkningsskridskor med medar gjorda av Sheffield steel. Lite efterforskningar har visat att det tydligen går bättre för staden nu. Men det gör det inte för alla städer som drabbas av olyckan. Jag tog reda på några ovanliga historier och häpnade.
I Kolmanskop, i Namibia, ligger en stad som en gång blomstrade med boningshus, kasinon, skolor och företag. Upptäckten av diamanter fick människor att komma dit, men när diamanterna var slut försvann de igen. Kvar finns en stad som öknen utplånar steg för steg. Sanddyner väller in i vardagsrum, solen värmer genom spruckna tak. Snart kommer ingenting att finnas kvar.
Eller ta Prypial i Ukraina. Här bodde en gång 50 000 människor. Sedan inträffade Tjernobylolyckan och invånarna flydde. I dag står staden som ett monument över sovjetisk arkitektur, förutom på de ställen där de börjat växa träd på taken eller där vårfloden forsar genom fönstren.
Craco, i Italien, har en historia från medeltiden. Sedan försvann invånarna till Amerika när skörden slog fel. Resten jagades bort av jordbävningar och landerosion. 1963 försvann de sista och allt som återstår är ruiner som klamrar sig fast vid bergssluttningen.
Vad tänkte, kände och upplevde människor på dessa ställen? Vilka beslut tvingades de ta och lyckades de någonsin rota sig igen? Blir städerna spännande utflyktsmål i framtiden eller kommer de försvinna för evigt och ta minnena med sig? Se där vad lite Sheffield stål kan få en att tänka på.
Men det är väl som min mormor sa, när hon slog igen damfriseringen i Sollefteå när regementet lades ned. Man ska ha roligt innan man drar gräsmattan över sig, kommenterade hon. Och flyttade till Uppsala.
På filmen hade jag sällskap av en fantastisk kollega, nämligen Åsa Larsson. Om Monica Zetterlund var som ett lingonris i ett cocktailglas (enligt Tage Danielsson) är Åsa som en fjällbjörkskvist i ett glas med rosa champagne. Och min underbara kollega Lina Forss, som jag diskuterade just film med i dag, är som en söt Riesling med flytande flagor bladguld. Till dessa författare återkommer jag.