Det har varit en rätt omtumlande dag. Ja, den faktiska fysiska omtumlingen lyckades jag sova mig igenom, ostört. Klockan 06.20 är det i princip omöjligt att väcka mig. Men min sambo hävdar att det skakade rätt rejält och att katterna blev djupt störda och rädda och rusade runt i lägenheten. Hon hade försökt prata med mig, men jag var onåbar.
Hon har det inte helt lätt med mig. För tio år sedan hade vi eldsvåda i den fastighet vi då bodde i, och hon fick inte upp mig ens för det… Fast när det var militärövning i centrala Malmö och trettio stridsvagnar dundrade förbi på Amiralsgatan utanför en söndagsmorgon vaknade jag faktiskt. Försökte fåfängt trycka kudden över huvudet. Då skakade huset, fönstrena skallrade och putsen trillade från taket. Larvfötter mot asfalt är inte att leka med.
När jag väl kom upp så småningom lyssnade jag av telefonsvararen; mamma undrade om jag märkt något av jordskalvet. Vilket jordskalv? Jag viftade bort det, fixade kaffe och satte mig framför datorn för att kolla mejlen.
Då kom min personliga jordbävning, den varade inte särskilt länge den heller. Min redaktör på förlaget hade skrivit två mejl. I det första kunde hon berätta att hon hört ifrån någon bekant som råkat slå på radion när Horace Engdahl blivit intervjuad, och att han höll på att läsa min bok. Hon skulle gräva i saken. Då skakade marken litegrann ändå … vilken grej! Ja, kan Horace läsa ”Låt den rätte komma in” och tala varmt om den, så är det väl inte helt uppåt väggarna osannolikt att han skulle läsa Grundläggande genetik. Hon skulle kolla upp det hela.
Jag öppnade snabbt nästa mejl och kunde besviket konstatera att det var Kenne Fant (min farfars kusin, som skriver utmärkta biografier) han läst. Inte Mikael.
Jaha.
Ja ja, vad är en bal på slottet …
Jag svarade lite kort och stängde grinigt mitt mejlprogram. Gick ner till tvättstugan och satte på ett par maskiner. Kom upp igen och kollade DN:s rubriker på nätet. (Jag har ingen papperstidning längre.) Jordbävning i Skåne! 4,7 på Richterskalan! Morsan pratade alltså inte i nattmössan. Jag kände mig lite skamsen …
Epicentrum c:a en mil sydväst om Sjöbo.
Hm.
Ajdå.
Bull’s eye.
Epicentrum ligger alltså rakt under vår sommarstuga vid Sövdesjön. Grattis Micke. Jag fick vänta in tvätten, men sen satte jag mig i bilen och körde ut. Till min stora glädje stod allt kvar. Ström och vatten funkade. Inga nedrasade tavlor eller synliga sättningar i huset när jag gick runt det. Jag kunde andas ut. Konstaterade att det lilla persikoträdet vi planterade i somras i en spaljé mot terrassen fortfarande hade några nästan gröna blad kvar längst upp.
Sen konstaterade jag att viss åverkan ändå skett på tomten. Dock av jordmonster snarare än skalv. Mullvadsjäveln som inte vågat visa sig på hela sommaren och hösten hade uppenbarligen vågat sig tillbaka nu när vi inte varit ute så ofta och hade plöjt rejält i gräsmattan. Och i vår med mycket möda anlagda och stensatta kryddträdgård, där jorden måste varit extra härligt lucker av de gigantiska högarna att döma. Jag fick ge första hjälpen åt ett par timjan- och lavendelplantor.
Det var den dagen.
Kram!
Micke