“Hertiginnan” heter en film som jag nyss har sett. Ett påkostat anglosaxiskt kostymdrama som handlade om en kvinnas öde under senare hälften av 1700-talet. Låter smetigt, jag vet det, men det kan inte hjälpas – med en sådan budget och med bra skådespelare blir det drama av det hela. Och det fick mig att fundera på det här med vändpunkter.

En ung kvinna gifts bort med en betydligt äldre hertig. Hon får därmed titel, herresäten och status mot att hon levererar en arvinge. Prima avelsmaterial, försäkrar modern när hon ger bort sin dotter, som snabbt levererar tre döttrar. Maken blir rasande och låter älskarinnan och en oäkta dotter flytta in i huset. Än mer rasande blir han när den stackars unga hustrun finner kärleken och inleder en affär med en annan man. Maken ställer henne inför ultimatum och kräver att hon kommer tillbaka. Annars stryps pengatillförseln och partikassorna till både henne och älskaren. Och just det, ja. Barnen får du aldrig se igen.

Hon valde att stanna kvar i äktenskapet. Gav till och med bort den dotter hon fick med älskaren. Fånge i mitt eget hem, förklarar hon för maken. Så skulle jag inte se det, svarar han.

Och jag undrar när hon exakt bestämde sig för hur hon skulle göra. Vad som fick henne att fatta ett beslut. The tipping point, the point of no return, the road not taken.

Vi har alla upplevt det, även om vi kanske inte var medvetna om det just då. I vänskaps- eller kärleksrelationer, på arbetet, gentemot föräldrarna. Det där ögonblicket när vi vågade säga det vi alltid tänkt säga – eller när vi beslöt oss för att aldrig säga det. Dagen då vi plötsligt förlät i stället för att känna agg. Eller när vi bröt upp från arbete eller relation för att nu går det inte längre. Eller beslöt oss för att stanna kvar och släppa något eller någon vi älskade.

Jag minns när jag arbetade på mitt första journalistjobb på Västmanlands läns tidning, VLT, i Västerås. Inom loppet av en vecka blev jag erbjuden både fast arbete och egen lägenhet. Jag, som bara tänkt mellanlanda innan jag reste vidare. Med tungt hjärta tackade jag ja till båda. Dagen efteråt kom brevet, där det stod att jag fått ett stipendium för att studera i USA.

Den natten tog jag beslutet och dagen efteråt slog jag upp lägenhetskontraktet jag nyss skrivit på och bad om tjänstledigt från det arbete jag några dagar tidigare tackat ja till. Jag förlorade en insats men kollegorna förstod. Och till Västerås kom jag för övrigt aldrig mer tillbaka.

I en artikel några år senare läste jag om en kvinna som skilde sig från sin man när hon var över åttio år. I ett helt liv hade hon lidit under hans psykiska misshandel, nu fick det vara nog. “Jag har aldrig varit så lycklig”, sa hon i intervjun. Hon inspirerade mig till den kvinna i “Kleopatras kam” som kommer in och har ett underligt uppdrag att fördela.

Och det var dit jag skulle komma. Utan vändpunkter inga böcker, vågar jag nästan påstå. Egentligen är det kanske därför vi skriver. För att beskriva vad som händer när någon radikalt vågar göra något åt sin situation. Är det författarens alter ego som spökar? Gör karaktärerna det vi skulle vilja göra, och det gäller för övrigt både författaren och läsaren? Ingen som vet, ingen som vet. Men nog tror jag att det är många som läser böcker för att leva andra liv än de egna. Och för att inspireras till att fatta beslut. Att bryta upp. Eller att stanna kvar.