Några timmar kvar till julafton och jag vill önska er alla en riktigt God Jul. Men när jag under dagen ordnade med det ena och det andra kom jag att fundera vidare på julskildringar som jag minns. Och insåg att jag tänkte alldeles för svenskt där bland klädda granar och mysande tomtar. Trots att granen är en tysk uppfinning.

Något grönt skulle in i huset, för att påminna om att det blir vår igen. Oh Tannenbaum grönskar ju hela året, därav granen.

Och jag kom att tänka på en av de mest fantastiska julskildringar jag vet. En som skildrar miljön, maten, firandet och familjebanden lika färgsprakande som någonsin Ingmar Bergman. Här kommer ett smakprov, fritt översatt:

“Han åt musselragout, Juliennesoppa, ugnsbakad sjötunga, kalvstek med gräddstuvad potatis och blomkål. Marasquino-pudding och pumpernickel med roquefort, och fann vid varje rätt ett nytt hedersomnämnande, som han framförde med genomtänkt finess. Han lyfte till exempel sin dessertsked, iakttog tapetens mönster och sade till sig själv: “Gud må förlåta mig, jag kan inte annat, jag har redan njutit av en stor portion, men den här puddingen är så fantastiskt vällagad, jag bara måste be vår godhjärtade värdinna om att få inmundiga ännu ett stycke!” Varefter han skämtsamt blinkade åt konsulinnans håll.”

Vem skrev så delikat om julen?

Stycket ingår i en av Tysklands mest kända familjesagor, en saga som spänner över tre generationer. Där den första generationen arbetar sig upp till välstånd lyckas den andra generationen knappt förvalta arvet. I tredje generationen går nästan allt förlorat. Författaren fick sedermera Nobelpriset. Dock tjugo år efter det att romanen kom ut.

Fullt så mycket kommer jag inte att ha på julbordet. Ni kanske inte heller. Men jag önskar som sagt allt gott inför de kommande dagarna. Och möjligheter att koppla av. Helst med en bok.

God Jul igen.