Så var det snart dags igen. I morgon bär det av till Göteborg för den sista signeringshelgen före jul. Schemat är späckat, men jag ska försöka komma i väg till en plats som kommit att betyda något särskilt för mig, nämligen Kvibergs kyrkogård i Göteborg.
Här ligger soldaterna begravda som flöt i land efter det stora Nordsjöslaget. Det slag som är en central händelse i min senaste bok “Alltid hos dig”.
Det var under sommaren 2006 och jag vistades på sommarstället i Frillesås på västkusten och försökte hitta ett tecken eller en förklaring, så som man gärna gör när man drabbats av en stor sorg. Min pappa hade dött den 31 maj samma år, Frillesås var så förknippat med honom och hans släkt och jag sörjde honom djupt. Så fick jag i min hand en artikel som berättade om detta stora sjöslag. Det kanske största sjöslaget någonsin.
Året var 1916, mitt under första världskriget, och något riktigt sjöslag hade inte ägt rum under tidigare strider. Britterna kontrollerade farvattnen utanför Sverige, tyska flottan låg och bidade sin tid i hamnarna. Så gav kejsar Wilhelm plötsligt order om att låta flottan segla ut. Britterna lyckades å sin sida knäcka de tyska koderna och visste vad som var att vänta. Även den brittiska flottan lämnade hamnarna.
Utanför Jylland möttes så de båda flottorna, två fullskaliga flottor som drabbade samman, där omkring 250 fartyg deltog. Fjorton brittiska och elva tyska fartyg sänktes och flera skadades svårt. Omkring åtta tusen män miste livet och många kroppar kom att flyta in mot de svenska, norska och danska kusterna, där de begravdes. Gamla kyrkogårdar togs åter i bruk, kolerakyrkogårdar öppnades, nya gravplatser ordnades ute i skärgården. De forna fienderna begravdes sida vid sida och händelsen väckte naturligtvis förstämning vid kusten.
Både tyskar och britter ansåg sig ha varit överlägsna men ingen av dem tog egentligen hem någon avgörande seger.
När jag läste om det här grep det mig på flera sätt. Det berörde Tyskland och Storbritannien, två länder jag har nära förbindelser med. Hela slaget involverade sorg, och jag var själv mitt inne i en sorgeprocess. Dessutom tog det mig att jag inte kände till detta slag – jag, som tillbringat samtliga somrar i mitt liv på västkusten.
Den här händelsen blev alltså en av de saker som gjorde att jag började skriva “Alltid hos dig”. Jag läste naturligtvis en hel del, om människors öden, om skeppens namn. Sedan fick jag reda på att nästan samtliga gravar efter slaget under 1960-talet flyttades till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.
Så när jag var färdig med boken åkte jag dit. Stod där på den brittiska och sedan den tyska delen av kyrkogården. Läste på gravstenarna namnen på de skepp som jag studerat. Tipperary, Lion, Queen Mary, Wiesbaden, Seydlitz, Derfflinger. Att stå framför dessa gravstenar kändes efter ett års studerande oerhört gripande. Nu hoppas jag hinna komma dit igen.
Och apropå tecken. När jag forskade om det stora Nordsjöslaget fick jag reda på att det första skottet föll den 31 maj 1916. På datumet nittio år innan min pappa dog. Ibland behövs sådana upplevelser för att känna att ja, det var nog meningen att jag skulle skriva det här.
Kanske ses vi i Göteborg. Ha en fin fjärde advent.