Somnade framför fredagsfilmen och passar därför på att skriva nu, när jag hunnit bli pigg igen. I morgon är nämligen en späckad dag med signeringar över hela Stockholm. Och jag vill gärna hinna berätta om dagens trevliga lunch med Karin Thunberg.
Karin är journalist på Svenska Dagbladet och är särskilt omtyckt för sina krönikor och intervjuer. Hon är inte bara en fantastiskt skicklig journalist – en av de kollegor jag alltid har haft djup respekt för – utan också författare av två böcker som båda fångar verkligheten och dess problem med skärande insikt och en befriande humor när det behövs. I “Mellan köksfönstret och evigheten” beskriver hon bland annat hur det känns att drabbas av, och besegra, en cancer. Årets bok heter “En dag ska jag berätta om mamma” och tar upp ett tabubelagt ämne. Det handlar om människor, framför allt kvinnor, som samlar på allt. Bokstavligen allt. Inklusive sopor.
Karin och jag träffades på en Bokens dag i Värnamo. Vi fann varandra i berättelserna om ensamma författarresor till mörka perronger i avlägsna delar av Sverige. Karin berättade om mosade bananer till middag när till och med korvkiosken är stängd, jag kontrade med historien om gummistövlarna på Marstrand som jag snart ska skriva om även här. Sedan åkte vi hem sent på natten i ett X2000 som förlorat någon viktig del så att tåget svängde och krängde som ett skepp i sjönöd. Undra på att man hinner bli goda vänner på kort tid. Omständigheterna skalar liksom bort allt konventionellt småprat.
I dag pratade vi om att vara yrkesskadad som journalist och därför snabbt börja ställa frågor när vi umgås med andra människor. Samt lyckan att få byta ut journalistspråket och blomma ut i bokspråk. Vi talade om den avskildhet som krävs för att skriva böcker. Karin beskrev en sejour i Skåne och vådan av att inte veta vad man gör efter klockan sex, när man har skrivit, gått sin promenad och ätit. Jag berättade om mina joggingrundor på morgonen för att få inspiration och det strikta antalet sidor jag bestämmer mig för att skriva varje dag. Vi enades om det underbara och samtidigt vansinniga i att ägna månader åt något utan att få bekräftelse från någon annan än oss själva. Pendlandet mellan eufori och ångest. Behovet av att få vara ensam under processen, vilket kräver nog så mycket av ens omgivning.
Vi vidrörde ämnet familjehemligheter. För det är det som Karins bok beskriver så väldigt väl. Detta hur en mammas ångest resulterar i en sjukdom som inte bör synas, helst inte ska nämnas, absolut måste döljas. Att läsa om det här är att bokstavligen känna lukten av de sopor som Karins mamma gömmer i hela huset. Och att ana att nästan alla familjer bär på en hemlighet som på något sätt ska smusslas undan. Det är som när Karin som liten får höra hur man bygger en mur. De fina stenarna utåt, de sämre inåt och skrot och skräp däremellan.
Vilken metafor för livet. Och vilka tankar det väcker att läsa om en av alla dessa kvinnor som, med Karins ord, knöt ett förkläde om sin längtan. Det är förresten Karin som syns på omslaget. Hon fick leta bra länge för att hitta ett midjeförkläde. Kanske är det ett gott tecken att sådana inte längre säljs i var och varannan affär.