Å! Tack kära ni för alla välkomnande kommentarer! Det värmde, munnen går från öra till öra.Jag ska försöka vara riktigt flitig denna gästbloggarmånad.
                  Det är så skönt att läsa synpunkter från folk som läst ens böcker med avsikt att hitta något bra i dem. Jag är så jävla trött på recensenter som alltid läxar upp mej för att jag skriver a) för roligt, b) för lättläst och c) för mycket. Då blir jag ofta förvånad – jag tycker mina böcker är nog så dystra. Som Grabben i graven bredvid som handlar om två ensamma människor som just mist sina närmaste anhöriga, har en passion som slutar olyckligt, om än med ett visst hopp i slutet. En biperson är tokig av ensamhet, en annan hamnar på psyket för att hon blivit svårt sviken…  Och Tarzans tårar som handlar om en utfattig mamma som har barn med en schizofren man som hotar deras liv. Familjegraven handlar om ett äktenskap som håller på att gå i kras och Mitt liv som pingvin som handlar om självmord och svår sjukdom…etc etc. - Jag menar, hur kul är det på en skala? Sen är det klart att det finns lite skämt och flams i böckerna också. En blandning av sorgligheter och rena Monty Python – så har då mitt liv varit hittills. 
                  Att försöka skriva lättläst är nog en yrkesskada jag ådrog mej, först som gymnasielärare och sen som radioreporter. Trötta tonåringar lägger kinden på bänklocket och snarkar demonstrativt om man blir för krånglig och radiolyssnare måste man få grepp om med en gång för de kan inte bläddra tillbaka och kolla. Men att texter är lätta att läsa betyder inte alltid att de är lätta att skriva. Jag skriver om och om, säkert fem-sex gånger, innan de flyter obehindrat. Att skriva dunkelt skulle jag nog kunna om jag tog i, jag tog en examen i litteraturvetenskap i ungdomens dar och var mycket uppnäst och nedlåtande. Men jag tröttnade på det, allteftersom livet grep mej i nackskinnet.
                Hur började ni läsa? Jag var nära 1.80 när jag var 12 år så jag lyckades fuska mej in på vuxenavdelningen redan då (tänk er, på den tiden var det åldersgräns 15 år i Karlskrona!) Och jag läste ALLT och missförstod minst hälften. Jag menar, vid tolv har man begränsad livserfarenhet. Att hjälten i “Solen har sin gång” blivit impotent av en krigsskada fattade jag till exempel aldrig. “Varför gifter dom sej inte?” tänkte jag irriterat. “Ska aldrig läsa nåt mer av den där usla Hemingway!”
                Det ska som sagt bli trevligt att gästblogga. Ibland känns det som om man har rena kärleksaffären med sina läsare. Som till exempel den gången då jag skrivit om ett av mina mindre barn. Han kom in en dag och sa dystert till mej: ”Veeeet du mamma! Hundra! Det finns inte! Det är bara SIFFROR!!” Så klampade han ut men efter en stund kom han tillbaka och viskade i mitt öra “…men MILJONEN finns nog…”
                 En tid efteråt ringde det på min dörr och en leende dam räckte mej ett fint inslaget korsstygnsbroderi med texten:”Miljonen finns nog, det är inte bara siffror!”  Jag menar – läsare! Utan er, inga författare!