Det är ta mej fasen värre att gå till optikern än till tandläkaren! Har suttit en timme idag och gissat på vad de små prickarna föreställer….”X? …eller kanske G?” och känt mej som en usel skolelev som svarar fel på alla frågor. Och optikern sitter bara där och tiger och byter glas i en apparat och man ska veta om det blir bättre eller sämre fast allt i princip är ett sudd. “Bättre?…nä jag menar sämre…nej bättre…kanske?” Man vill ju så gärna vara duktig.
Jag envisas med att bära små plastglas med tunna metallstrån till bågar (alla måste ju inte se ut som Maud Olofsson, fast de flesta gör det just nu) och dessa bågar går jämt sönder och hänger på tre kvart. Men som närsynt kan jag läsa mycket bra utan dem. Det är bara det att när jag läst ett slag utan dem HITTAR jag dem inte igen, eftersom jag inte ser på långt håll. Går bara omkring och kvider och trevar på möblerna tills nån anhörig förbarmar sig och letar rätt på dem.
En av fördelarna med att skriva böcker som översätts till många språk är att man får komma ut och se sej omkring. För ett par år sedan var jag i Toronto på något som kallades “Aloud International Readings” och pratade om en ungdomsbok som heter “Det är slut mellan Gud och mej” (God and I Broke Up). En liten arg svart tjej med massor av flätor kom fram efteråt med en bok. Jag stelnade till, hon såg hotfull ut, och jag hann precis tänka att det där är nog en liten kristen fundamentalist som vill döma mej till helvetet. Så sa hon: ”Vill du signera den här – till en som tänker precis som du!”
Man har de fördomar man har.
På kvällen var det stor maskeradbal för att samla in pengar till Torontos stadsbibliotek! Alla skulle vara utklädda till något litterärt. Dante vimlade omkring med lilla Rödluvan, Shakespeare med Onkel Tom. En man i lösskägg med lerkrukor hängande om halsen föreställde “Hairy Potter” och en dam i cricketmundering med en flaska whisky om halsen var “Catcher in the Rye”.( Ö.a: Oöversättlig ordlek, som det brukade stå i fotnötter förr).
På svenska heter den alltså Räddaren i nöden. Och Rye är whisky i Kanada.
Margaret Atwood var där, utklädd till en av sina egna böcker. Det är en trevlig kvinna. När jag jobbade på Sveriges Radio intervjuade jag henne på bokmässan i Göteborg. Jag berättade att hon var vår (Radio Ellens) kandidat till nobelpriset och hon suckade och sa att hon hade insett att man måste vara minst gråhårig för att få det. “Men hälsa kommittén att jag är redo att färga!” sa hon. “Vitt, om så behövs! I´m ready to go all the way!”
Alla har sin Atwood-favorit. Min är “Lady Oracle”
Lite skrytigt kanske, att berätta om berömda författare man intervjuat, men det får ni ha överseende med. (Jag påstår ju liksom inte att vi blev VÄNNER). Förresten tror jag att de flesta svenska författare som har hållit på ett tag känner varandra lite. Vi träffas på såna där stora sammandrag i stora städer som brukar kallas Bokens dag. Det är ju vår enda chans att snacka yrkesfrågor med varann och det fnissas och babblas och utbyts erfarenheter. Och vad pressen än försöker påstå så är vi sällan dödsfiender. Så att ni vet det!