Oväder i Bohuslän: Varje gång jag varit på Akvarellmuseet i Skärhamn har det varit storm, piskande regn eller rentav orkan. Det ligger ju så fint i bohusländska havsbandet, restaurangen har stora fönster med utsikt över havet. Mittemot huvudbyggnaden, med vatten emellan, ligger några ateljéhus där konstnärer kan hyra in sig, eller få stipendium och bo gratis. Man kliver över en liten bro och så ligger husen på rad längsmed en träbrygga. På bilderboksseminariet i vintras övernattade jag i en sån ateljébyggnad, den som låg allra längst ut, åtkomlig för vinden från havet. Det var tur att jag delade stugan med en kamrat, annars hade jag legat vaken i skräck större delen av natten. Redan på kvällen blåste det kraftigt, vinden tilltog under natten och nångång på efternatten började stugan rista märkbart och ljudligt. Man vaknade av det, låg där i sin säng och funderade på hur starkt förankrade stolparna kunde vara, som bryggan stod på, som stugorna satt fast i. Hur farligt var det att ligga kvar? Skulle man ta sitt pick och pack och gå ut i stormen och försöka uppnå ”säker mark”. Men inte vågade man gå ut i den rytande vind som härjade utanför. I mörkret också, och kylan.
På morgonen ringde en omtänksam vän och frågade hur vi hade det och upplyste om att det blåste 32 sekundmeter. Orkan alltså! Vi var ju tvungna att gå ut och ta oss över bron för att komma till huvudbyggnaden och delta i seminarieverksamheten. När man klev utanför stugornas relativa skydd anföll vinden och det hade varit lätt att blåsa ner i vattnet. Man fick liksom slita sig över bron medan man greppade repet som löpte längsmed, som handtag. Museibyggnaden står stadigt, innanför väggarna hade vi workshops – antingen gjorde vi handgjorda böcker under ledning av dansk formgivare, eller vi hittade på historier utifrån Thomas Tidholms påhittade rubriker, eller vi ”formgav” ett barn i en påhittad historia under ledning av finska Maria Laukka.
Storm på Lofoten: En god vän som då och då åker till Lofoten övertalade mig att följa med dit för att sitta och arbeta, och kanske ta en biltur då och då i landskapet. I Svolvaer finns ett ateljéhus som konstnärer kan få hyra in sig i för en hygglig penning. Min goda vän beskrev hur man kunde sitta i sällskapsrummet med utsikt åt havet och skåda dramatiken när stormen piskade vågorna. Det var en tilltalande tanke. Över huvud taget var det en fantastisk naturupplevelseresa med tåget genom Norrland, över till Narvik, och sen ner till Svolvaer med båt. Huset har konstnärsateljéer på övervåningen med fönster åt alla håll, i havet reser sig taggiga bergskedjor, inåt land tunga bergmassiv som inringar den lilla stan.
Innan stormen kom hann vi fördjupa oss i samtal om bergens tyngd och möte med lågt hängande moln, ibland topparna dolda, då och då klarnade det och bergen visade nya former. Man fattar att konstnärer tyckt om att måla här, Lars Lerin till exempel. Det finns faktiskt ett helt museum med alster av konstnärer som målat på Lofoten.
Ja så kom stormen, det var ungefär tre dagar innan vi skulle åka hem, det blåste 22 sekundmeter. För mycket för båtar att gå ut i. Vi satt såklart i sällskapsrummet, insjunkna i varsin gammal fåtölj. Ett glas rödvin bredvid. Dämpad eftermiddagsbelysning. Och vi stirrade på detta ljudsatta skådespel, beställt av oss. En ensam trut gjorde ett försök att förflytta sig men fick ge upp.
Målade vi nåt? Återkommer till det.
Anna
P.S. Nej Öxnered, det finns väl bara i fantasin? Det menar åtminstone min kartbok.