Jo. Det här med mitt bloggande. Det måste få ett slut nu. När denna månads gästbloggande här på Bokcirklar är över så är även min bana som bloggare det. Jag har nu delat med mig av det skrivna ordet i bloggform i över ett år. Det har öppnat vissa dörrar. Framför allt har jag förstått att jag kan skriva. Men sedan är det det där med vad det kostat i tid och fokus. Hu, jag vill inte ens tänka på det! Varför gjorde jag det då? Svar: För att få ut min roman.
Periodvis har det blivit för mycket. Och visst har det hänt att jag skrivit saker man absolut inte bör skriva i en blogg. Ibland har blogg-livsstilen fjärmat mig från själva livet.
Socialt sett har bloggandet stundtals haft rent kontraproduktiva effekter. Som den att vissa människor inte tror att de behöver höra av sig till mig för att veta vad jag gör – i stället har de gått in på bloggen.
Samtidigt har jag tack vare den lärt känna vissa människor som blivit ovärderliga för mig.
När jag började skriva så här led jag till och från av nedstämdhet. Jag levde ett ganska ensamt liv och hade ingen karriär eller flickvän. Jag skrev en del ganska mörka saker.
Av olika skäl så tog jag mig så småningom ur det där. Nu finns de skrivna orden kvar. Nog kan det vara bra. Så man inte glömmer varifrån man kommit. Tillsammans bildar texten historien om resan från det bortglömda hörnet av kontoret till boksläppet och kultursidorna.
Jag har ibland kritiserats av bekanta för att jag skrivit om jobbiga saker. "Det är klart att du inte kommer ur det när du bara sitter och skriver om det hela tiden" har man sagt. Jag har ingen aning. Men nog finns det gott om exempel på folk som fortsätter må dåligt trots att de inte skrivit en enda rad?
Det värsta jag visste när jag skrev om mörka saker var bloggkommentarer av typen "Hur är det egentligen?" Jag blev jättearg på dem. För det var ju just det jag försökte förklara – hur det var.
Nu tycker jag nog att sådana kommentarer kan vara ganska befogade, om än irriterande. De pekar också på varför bloggen aldrig kunde bli den nya romanformen. För mycket verklighet som biter tillbaka, läcker in. Min roman är full av ämnen som aldrig hade varit möjliga att behandla i bloggform.
Nu ringer telefonen. Det är en journalist från Göteborg. De har mer tid där. Åtminstone låter det så med tanke på hur mycket han pratar. Jag vill också ha mer tid. Så hjärtans gärna vill jag det. Det är därför bloggandet måste få ett slut.
Staffan F – Tack! Jag tror att jag kan svara på din fråga utan att på något vis våldföra mig på någons läsupplevelse: Från det första ordet jag skrev i min roman var tanken att det skulle bli en bok. Så nej – den växte inte ur något skrivande av privat natur.
Men nu hör jag hur vissa av mina nya läsvänner börjar stampa otåligt. Undrar om jag aldrig skall lämna ut adressen till röv-bloggen. Men se den kommer här: http://passformen.blogg.se/
Gällande den lilla grejen i DN idag: Jag önskar att ni hade varit här idag. då hade ni sett pilarna studsa mot min rustning av självtillit.
Ex-älskarinnan – Om du förutsätter att jag vill glömma recensionen – varför påminner du mig?
Läsa kommentarer på den egna bloggen = det nya bita på naglarna.