Jag har nytt kontor, det är en korgstol.
Måste sluta älta detta nu. Den här flytten. Packandet, pillandet, fixandet och donandet. Det är sådant folk gör, man byter plats, gör nytt och annorlunda, det är vardagsståhej, det finns ingenting att säg(a). Men ändå omsägs det. För att det inte är en ny plats, bara. Det är ett nytt liv, i liten skala.
En gång bytte jag sextio kvadrat plastgolvsliv, inkilad bland blågrå betongbaracker, mot en kokvrå invid älven, ja, jag bodde granne med Nils Ferlin, det var inte långt därifrån, det var samma stad och tidszon, någon kilometer låg emellan, en hel världssyn låg emellan. Det är i-landsdramatik, men det är den enda dramatik jag känner. Jag mådde dåligt när jag flyttade ut och jag mådde bra när jag flyttade in. Mellan att må bra och må dåligt finns en liten skillnad. Man vill inte må dåligt, men man vill må bra.
Ja, må hon leva, är inte det en grym sång?
Som om det skulle räcka.
Men måste sluta älta detta nu, i alla fall, för det är bara en flytt, ett byte, men det är för bra, måste jag säga, det är för snorvalpigt för att inte låtsas om. Kan inte få det så här och sedan sitta obrydd. Detta måste bara sägas. Hur det ser ut här. Hur det ser ut när man tittar ut, och hur det långsamt börjar se ut när man tittar in. Jag har en korgstol nu och den är mitt kontor nu, ergonomiskt brutal men fin och väldigt stor, intill en skiv- och bokhylla man vill klättra upp i. Man vill gå in i den hyllan och studsa runt där inne, hoppa upp och ned, dra ut och läsa, lyssna, läsa, lyssna, man vill leva i den hyllan och låta sig försvinna i den, bli ett med den hyllan, och nu är den klar. Bredvid står kaminen, laddad med latent mys. Fleetwood Mac sjunger om att du måste sluta messa runt, jag tror inte de menar sms, Elton sover, katten sover, björkarna väntar och äppelträdet växer sig in över altanen, sjön passerar stilla och vad är det här, Marcus Grahn, din lilla, jävla jävel?
Det är ett liv.
Ja, må vi leva.
Det verkar räcka.
2008-08-06