Om någon kan leverera namn, adress och fakta om deras största inneboende rädslor på de människor som producerar den slags musik som spelas på coffee shops världen över så lovar jag att PERSONLIGEN söka upp dem alla och förverkliga deras mardrömmar. En person som man ofta utsätts för är ju hissmuzakens drottning Norah Jones, och nog gjorde jag i min ungdom några tappra försök att medelst våld få henne att upphöra med sin provocerande meningslösa musikproduktion. Men betänk. Jag var ung. Nu vet jag bättre: Hon och alla andra kvasimusiker kan gott få hålla på med sitt värv. Det är de som sprider skiten som borde straffas. Hårt. Jag misstänker starkt marknadskrafterna.
Ur denna hatiska inledning kan den intelligente utläsa att jag är placerad på just en coffee shop. Med kaffe och dator. Om två timmar ska jag kröna min korta mediekarrär med en intervju i självaste Allers veckotidning (obs! Det här var ingen ironi eller sådant otyg. Jag hyser verkligen respekt för klassiska veckotidingar). Att jag placerade mej på avtalad plats två timmar i förtid var inte ett utslag av extrem tidsnegativism, utan bara ett flyktförsök. Jag är för tillfället boeende i mitt föräldrahem, då jag hamnat i ett glapp mellan två lägneheter. Problemet är bara att även mina föräldrars lägenhet hamnat i ett glapp. Det är så att säga FET renovering på gång. När jag flydde hemmet var det kaos. Alla möbler skulle flyttas in i princip två rum. Alla böcker ner i lådor. Katten är kasterad och har strut på huvudet. Det var rätt och slätt en cirkus.
Och nu ska det skrivas, var det tänkt. Om bara jag slapp de här förtunnade salsabeatsen, liksom om man hade lagt dem på ett bakbord och kavlat ut dem tills de var så tunna att man kunde virva sej flera lager i dem och bli klibbg och klaustrofobisk.