Jag skrev en bekännelse i den här rutan.
Den blev lång. Den handlade om mina tvivel på litteraturen.
Som synes raderade jag den.
Vissa saker finns det inga ord för. Det var min tes, och det vore idiotiskt att motbevisa den i handling.
Ibland tänker jag att språket bara är en sak man köper på Buttericks.
Ibland tänker jag att jag är pubertal i mina metaforer.
Ibland tänker jag att det vore så förbannat skönt om man slapp sätta ord på allt jämt och ständigt. Lite telepati, är det för mycket begärt. Är det. Är det.