… som blev resultatet av gårdagens ultimata frustration!
Det var precis som i PC:ns barndom innan man lärt sig rutinen att spara dokumenten. Då satt man obekymrat och skrev, glatt prisandes ordbehandlingens väldignelser – och så råkade man slinta på knapparna och HUPS! så var all möda utraderad. Kommer ni ihåg det (ni som är gamla nog)? Jag drar mig plötsligt till minnes när jag började på P1 i Sveriges Radio 1991 … då satt vi fortfarande och knackade alla manus på maskin, på de speciella manusblanketterna med karbonpapper mellan ett antal lövtunna blad för att ha papperskopior till teknikern, sändningsledaren, arkivpärmen och sig själv i studion. Det säger sig självt att tippex inte var till mycket hjälp när man ville ändra, det var bara att skriva om. Oj oj, så länge sedan det känns! Och igår satt jag vid datorn och kände mig som en lika stor "nybis" igen. Nu har jag pratat med Nina & Fredrik (!) och hoppas det ska gå bättre.
Igår fick jag ju nöjet att uppleva nöjet med bloggeri: någon kanske läser! Någon kommenterar!! Så trevligt.
Nu ska jag svara er:
Tack för välkomnandet Ingela, det värmer!
Pippilin: Jag skrev så där bara för att jag stuckit ut en väldigt lång haka med min bok Jävla John. Jag vet att många kommer att reagera, och har redan reagerat, på att jag vågat skiva en fiktiv berättelse om en av 1900-talets största ikoner. Mer om det strax.
Men jag tror verkligen inte att läsande människor blir medlemmar på en bokälskarsajt för att sitta och idka smutsiga påhopp på varandra. Läsande människor brukar vara klokare än så. Läsande människor brukar uppskatta livets goda sidor – inte bara boksidor. Läsande människor är inte som enögda fotbollsfans som hatar de bängläppar som är korkade nog att hålla på ett annat lag. Vi läsare respekterar att alla är olika och att läsandet är en process som ser olika ut hos alla – exakt varenda en. Eller hur? Det är egentligen en giganorm demokratirörelse, dessa bokbloggar! Vi kan inte alla tycka om samma böcker. Och det är bra. Så få böcker som annars skulle ges ut!
Men alla idioter som tycker att labbar är bättre än gårdshundar kan dra åt helvete! :-)
Ba skoja.
Sillen heter egentligen Lucille och är snart sju år gammal. Hon kommer från Torekov i Skåne. Vi har också fött upp och behållit hennes valp Asta som vansläktats grovt, såtillvida att hon är tanig och dalmatinerprickig och lär aldrig passera Gå på en hundutställning – men hon är enormt söt och kelig.
Jag vill inte alls vara kategorisk och har inte haft någon annan ras, men jag har svårt att tänka mig mer lättlärda, sällskapliga och empatiska hundar. Om någon i familjen är ledsen kommer direkt – på tre sekunder – någon av dem krypande och lägger sig på ens bröst, borrar in sitt huvud i halsgropen eller slickar ens tårar. Förmodligen är de bara ute efter saltet (eller till och med snoret … uäck!) som rinner ur den sörjande, men det känns iallafall trösterikt. Jag intalar mig gärna att det handlar om en osedvanligt hög EQ hos dessa hundar.
Till Ninni: Sillen blev röntgad eftersom hon har fått en armbågsskada som blivit artros, som det anstår en halvgammal dam (själv har jag en förtida höftprotes sedan tre år). Hon fick meducinpiller och glukosamin. Igår var hon en trasa men idag som en ung valp i skogen igen:
Men nu ska jag inte urarta till någon sorts hundblogg. Det är trots allt en boksajt (har någon förresten läst
Barbro Lindgrens underbara små böcker om bullterriern Rosa? 
Det är lätt hänt att bli lite hundögd när man som jag tillbringar dagarna med Sillen (och igår fick jag post till "Eva Doggi"). Jag skulle ju skriva om Jävla John! Men nu är det för sent.
Om du har tålamod med mig, Ulle, ska jag berätta imorgon varför du trots titeln ska våga dig på att läsa Jävla John!
Tjipp.
Eva