Goda läsvänner. Den skojiga diskussionen om Lennon, fakta, fiktion och vem man får skriva om har pågått sedan igår. Jag tänkte spinna vidare och nämna några andra exempel:
Joyce Carol Oates’ Blonde, Enquists Livläkarens besök (J F Struensee) – eller Boken om Blanche och Marie (Curie), Ernst Brunner med Fukta din aska (om Bellman), diverse fiktiva historier där självaste JESUS förekommer och påverkas av eller påverkar berättelsens övriga personage – t ex mastodontbästsäljaren Ben Hur från 1800-talet.
Det finns romaner om och med Hitler, Stalin, Mannerheim, Spartacus, Nero, August Palm, Churchill, Garbo, Kollontaj, Peter den Store, Gustav Vasa, Ingmar Bergman, Katarina den Stora, Elizabeth den I:a mfl mfl – för att inte tala om Shakespeares dramer om existerande kungar och drottningar.

Hyser du, Fiskargatan 9, samma åsikt om de författarna som om mig; att de skrivit sina böcker på bekostnad av bilden av dessa personer? (Vilken bild för det första? Din eller min? Nisses eller Elsas?) Hur ska man då någonsin kunna skriva en historisk roman?
Skulle du också säga att Oates’ med Blonde inte ställt sin bok på egna ben utan ’skjutsar fram den på en cykeltaxi som det står ”Marilyn Monroe” på’?
Jag vill inte göra några jämförelser mellan min bok och somliga av dessa som är rena mästerverk, men nog är det lite märkligt att just John Lennon av någon anledning skulle vara höjd över litterärt skapande?

(Utvikning: När det gäller artister och skådespelare finns det filmer om Frank Sinatra, Ava Gardner, Johnny Cash, Ray Charles, Bob Dylan, Elvis, Janis Joplin osv osv. Vem kan numera se en film med Joan Crawford utan att rysa efter att ha sett Mommie Dearest? Hur många Elvisdyrkare uppskattar filmbilden av honom som drogat fetto i vit pyjamas?)

Fördelen med att ta en verklig person – eller snarare MYTEN om den personen – och skriva om, är just att många människor redan har en bild, baserad på sina egna upplevelser, nojor, minnen, barndomsår och barndomssår, alltså: silad genom den person som är just DU. Historien är givetvis först silad genom den person som är JAG. Bilden av den verkliga personen kan, hos många läsare, förstärka den känsla man vill träffa och det man vill säga. Om jag sedan lyckats med det är upp till varje läsare! Hos somliga träffar boken rakt in i det rosa köttet, för andra är den komplett likgiltig. Så är det ju med böcker. Man får vara glad om man träffar så många som möjligt.

Jag håller med Nina om att det mesta vi tror oss veta om kändisars liv är just fiktion – och inte sällan medvetet skapad. Det är när man försöker tränga bakom den bilden som det blir intressant.

Jag säger det en sista gång: jag har inte försökt svärta ned Lennon. Jag älskar Beatles musik och fascineras av hela företeelsen, Beatlemanian, av den extrema berömmelsen, och givetvis av John Lennon och hans öde. Jag har försökt föreställa mig hur han blev så osäker, svartsjuk, våldsam och sårbar som han själv sade att han var – och som han omvittnat av andra också var. Episoden från hans barndom lär vara sann. I min berättelse är den det iallafall. 
Jag tycker också att jag ger honom upprättelse till sist.

Jag är faktiskt OERHÖRT smickrad av att Fiskargatan 9 tycker att min lilla debutbok ”påverkar bilden av John Lennon, det är ett faktum”. Det är ju jättestort! Jag är ju inte lika övertygad om bokens gigantiska genomslagskraft … men att få en enda läsare (Nina Frid i detta fall) att tänka på ”min” version av Lennon och min Gotcha när hon hör en viss Beatleslåt spelas, det är verkligen stort. Liksom att läsare berättat att de dammat av sina Beatlesvinyler eller gått och köpt nya!

Till sist kan jag inte låta bli att fundera över genusperspektivet på det hela.
Hittills har endast män (Beatlesexperter och rentav -nördar?) haft invändningar mot själva det fräcka tilltaget att lägga ord i John Lennons mun, att så att säga tafsa på legenden, idolen, förebilden John Lennon. Att skildra en mer eller mindre psyksjuk Monroe, helgalen Joan Crawford, lobotomerad Frances Farmer eller nerknarkad Janis Joplin har inte mött samma reaktioner, såvitt jag vet. Kan det möjligen ha att göra med att de är kvinnor, dem är det mindre riskabelt att dra ned från skyltfönstret och slita kläderna av? Är inte kvinnlig striptease lite mer lockande helt enkelt?? 

KOM AN!!