Ha ha ha, Mattias, jag skrattade en kvart!
Underbar idé – men jag tror du möjligen tänker på fel program. Razzel kan inte kallas ett monumentalt misslyckande, det gick i flera säsonger och betecknas snarare som en succé i SVT:s historia. Jag tror du tänker på uppföljaren Zick Zack, som gjorde stor skandal och var ett klart fiasko. Samma lottomaskin användes, men jag tror faktiskt att det var i Razzel som den hakade upp sig i premiärprogrammet och gjorde folk galna för att givetvis just de hade förlorat några mille.
Men detta var före min tid på SVT så jag kan lyckligen säga att jag inte var inblandad i något av dem på något sätt.
Ett annat storslaget fiasko med synnerligen tragiska undertoner sitter nitat i mitt medvetande sedan barnsben. Jag läste om det i en illustrerad bok som jag inte minns vad den hette, och ej heller namnet på mannen ifråga. Vi säger att han hette Maccaroni Berlusconi. Jag tror faktiskt att hela boken handlade om grandiosa misslyckanden.
Ett avsnitt skildrade denne italiensk forskare som gett sig fan på att uppfinna perpetuum mobile. Han hade jobbat i 33 år (!) med att konstruera sin maskin, ett osannolikt virrvarr av kugghjul och hävstänger som mest liknade ett skatbo. Nu var det tjugo- eller möjligen trettiotal.
Och det är detta svartvita gamla fotografi som sitter etsat i min skalle:
Där står den lille mannen med vit rock, vilt hår och galen blick bakom hornbågade glasögon (han påminner lite om Einstein) och poserar framför sin metallskrotshärva. Vem som helst kan se att försöket är dödsdömt. Men inte han! Han hyser stor tillförsikt! Han har skruvat och smörjt mekat i trettiotre år, han är stolt som en nybliven far och nu ska maskinen startas inför den samlade pressen och fortsätta gå in till evighetens ände.
Under bilden står en lakonisk text som jag minns ganska ordagrant:
”Den italienske forskaren Maccaroni Berlusconi arbetade i 33 år med sin evighetsmaskin. Den gick i trettio sekunder.”
Tysk variant på samma futila tema – men det var på 1700-talet …
Och du Kerstin: jag håller med dig om att hundägare kan vara ett jävla släkte. Inte sällan går jag och plockar upp enorma bajskorvar som någon låtit sin jättedogg släppa i parkerna. Jag gör det för att inte dra dåligt rykte över hundägare i gemen. Och jag är så förbannad på detta!
Men det är inte orsaken till att den svenska hunden inte får vara vår bästa vän någonstans utom i hemmen. Ingen vovve hade bajsat på mitt kontor. Ingen var allergisk. Det var bara ett sådan där ”tänk om alla”- reaktion. ”Tänk om ALLA skulle släpa med sig sina hundar och katter och strutsar och rätt vad det är kommer det hit en ANAKONDA! Så här kan vi ju inte ha det! Det blir ju rena DJURPARKEN här! Detta KAOS måste stoppas!" osv – allt i enlighet med den räddhågsna dumförbudsmentalitet som tycks råda i detta land. I Sverige får vi inte ens binda en jycke i luftslussen utanför Konsum. Då blir man utskälld. Nej, i Sverige håller vi istället på i flera veckor om året (nyår, Valborg och numera också till jul, påsk och midsommar) och och skrämmer skiten ur hundar och krigsflyktingar med "nyårsraketer" i vilka de förbjudna smällarna monterats in – och det är märkligt nog inte förbjudet.
Nog om detta! Tack för all vänliga ord – och klockan är bara kvart i sju.
Nu ska jag på föräldramöte.
Tjipp!
Eva