"Lennon som svartsjukt, knarkande monster" var rubriken på recensionen. Det var ju lustigt. Varför klämde de inte i med "nakenchock!" också?! Och det var ändå SvD …
Men det blev en intervju också, idag, dagen efter. "Ligger det någon sanning bakom?" är den stående frågan. Och det är kanske inte så konstigt. Det är väl det som kittlar.
Varför har jag skrivit Jävla John? Det finns många svar, Mattias (och detta får gå till Ulle också):
Jag älskar Beatles musik och har gjort sedan jag var sju år och pappa tog med mig på bio för att se "A Hard Day’s Night". Jag har återkommit till deras musik med jämna mellanrum, och sjungit den, och så plötsligen blev dottern Beatlemaniac vid fjorton.
John Lennon är en fascinerande person som gick en lång väg från ungdomens läderjackade machokille till den bullbakande familjefader som han var när han sköts vid 40 års ålder – och som var så öppen om det. Det är bland annat detta som gör honom intressant – hur han beskriver sig själv.
Många har frågat: FÅR man verkligen skriva så här om John Lennon? Ja, varför inte? Peter Schaffer skrev
t ex om Mozart i pjäsen och filmen Amadeus. Där är Mozart en debil, fjärtande fåne som skrev världens skönaste musik och därför blev mördad av den avundsjuka medelmåttan Salieri. Det finns inga som helst belägg för den teorin, men fick Schaffer på moppo för att han skrev det? Ja, det kanske han fick, jag minns inte, men han fick också en Oscar!
Men Mozart och Salieri levde ju på 1700-talet, så det är okej. Kanske går gränsen vid år 19 …tja, ska vi dra till med 1900 blankt? 1922? 1973? Det är en intressant diskussion, den om gränslandet mellan dikt och verklighet, fakta och fiktion, i kölvattnet av det gångna årets litterära debatter. Vem får man skriva om, vem får namnges? Hur mycket får man hitta på? Jag tycker svaret är: allt. Om man skriver prosa får man uppfinna världen, boken är det rum man har skapat sig och det måste man få möblera som man vill. Om någon sen vill ge ut det är ju en helt annan fråga. Om någon vill köpa och läsa en tredje.
Jag kunde ju ha skrivit boken om Nisse Persson i Bagarmossen eftersom JJ också är en högst allmänmänsklig historia – men jag betvivlar att jag då t ex hade suttit och skrivit den här bloggen nu.
Alla har en bild av John Lennon, särskilt de som dyrkar och sätter på piedestal, och de vill inte ha sin bild ruckad. Därför kommer det att bli mera pisk! Men kass publicitet är bättre än ingen, och – hur var det nu … om man inte kan bli älskad kan man bli aktad, i brist därpå fruktad, i brist därpå omskriven i Expressen.
Efter tre års researchande har jag fattat så pass mycket som att det sista John Lennon ville var att bli uppspetad på piedestal. Han ville inte bli dyrkad. Han såg faktiskt ned på folk som okritiskt tillbad honom. Och han omprövade mycket kritiskt sitt tidigare liv.
I den sista intervjun (boken "All we are saying – John Lennon & Yoko Ono"/David Sheff, 20 timmar transkriberad intervju gjord under en vecka) säger han:
"I was the real pig. And it’s a relief not to be a pig. The pressures of being a pig were killing me. All those years of trying to be tough and the heavy rocker and heavy womanizer and heavy drinker were killing me."
Han säger också:
"I was the male who had never cried, you know. My defenses were so great. I mean the cocky chip-on-the-shoulder, macho, aggressive rock’n’roll hero who knew all the answers and the smart quip, the sharp-talking king of the world, was really a terrified guy who didn’t know how to cry. Simple."
Och om sitt låtskrivande:
"’I used to be cruel to my woman, I beat her and kept her apart from the things that she loved", that was me. I used to be cruel to my woman, and physically – any woman. I was a hitter. I couldn’t express myself so I hit. I fought men and hit women. That’s why I’m always on about peace, you see. —- I will have to be a lot older before I can face in public how I treated women as a youngster."
Om detta har jag skrivit i min bok. Vad kan ha hänt i det historiska rum som är den riktiga Beatleshistorien? Det var otroligt spännande, jag skulle själv vilja läsa den boken! Kanske fanns det ett helt annat motiv till mordet? Och så ville jag koppla det till Sverige eftersom de faktiskt var här två gånger.
Tyvärr fick Joh Lennon inte bli äldre, hans liv tog slut strax efter den där intervjun, och vi får aldrig veta vad han skulle ha sagt "in public". Han blev helgon istället. Och så har jag varit fräck nog att skriva om honom!
Det finns förstås fler teman i boken, men de hoppas jag att vi kan diskutera när ni har läst den! Diskussion är bra! Hellre väcker jag het debatt än möts av tystnad …
F ö är mina läsvanor just nu rudimentära, Mattias. Jag sitter ju och skriver blogg på nätterna! Alldeles för lång, måste skärpa mig! Har bara kommit till Hildegard av Bingen i historien om de glömda kvinnorna … (Nina Burton, Den nya kvinnostaden). Annars läser jag konstant och alltid, genom barndom, tonår, ungdom och småbarnsliv har jag alltid haft en bok på gång, oftast en roman. Annars är jag bara en halv människa!
Och jag läser alltid liggande. Helst med en närgången gårdshund längs kroppen.
Eva