Bort allt vad oro gör!
Bort allt vad hjärtat kväljer!
Bäst att man väljer bland dessa buteljer
sin maglikör
Dessa Bellmanrader fick jag i huvudet när jag läste redaktör Ninas inlägg idag.
Egentligen är det väl hans uppmaning till dryckesbröderna att supa skallen i bitar på en eller annan krog och därmed utradera bekymmer i synnerhet och minnet i största allmänhet. Dessutom skulle krökandet hjälpa mot surmage (själv håller jag mig för närvarande mest till Omeprazol och jästsmakande ProViva-juice, och inte f-n verkar det hjälpa)
Nina skriver om Agneta Sjödin, om att släppa kontrollen och våga känna tillit, och berättar därmed en mycket träffande tango-anekdot.
Och visst – nog är det väl det som det mesta handlar om? Att släppa kontrollen och våga lita på en annan kraft eller åtminstone den som ska föra? Tänk om man kunde slappna av och släppa fram sitt sanna, mjuka jag UTAN att bli religiös och förlita sig på någon allsmäktig Gud! Men det kanske är just det som är grejen: det går inte.
Att klamra sig fast vid rodret till sin skuta så att knogarna vitnar, att modernt och västerländskt vägra gudom kanske är just det som dömer oss till att knapra Losec until The Day After Tomorrow och betala hutlöst för avslappningsterapi och yoga?
Tänk om det är så.
Om all ävlan, tävlan, entreprenöranda, spetskompetens, kundfokusering, prioritering, individanpassning och flexibilisering, är att springa med huvudet före in i väggen …
Om allt sparande, pengaplacerande, skraplottande, teraperande, bostadsrättsköpande och allt annat som ska göra oss trygga kanske leder oss rätt in i cul-de-sac i 180 knyck …
Om allt som behövs istället bara är en liten frälsning av något slag … då kanske Runar bara är ett naturligt steg på vägen??
Förlåt mig om jag låter ironisk, det är jag egentligen inte alls. Jag säger självklarheter, förlåt för det också. Jag försöker verkligen att inte bräka ur mig floskler men upptäcker att det är i stort sett omöjligt när man ska prata om sånt här. Men jag menar det faktiskt. Jag vet bara inte hur jag ska uttrycka det så att jag inte låter som en sämre kopia av Paulo Coelho.
Det är nog bäst att låta någon annan knyta ihop den religiösa säcken. Varför inte en modern svensk visdiktare:
Vem ska jag tro på, tro på, tro på när
tro på när allt är så här?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut
