Javisst, Mattias M, det var ännu en storsatsning. Det gick till så här: Nöjesredaktionen lade pannorna i djupa veck och spekulerade: ”Vad är det som ingen vill missa i tv? Joooo, en hockeymatch mellan Sverige och Sovjet. Eureka! Det ska lördagssatsningen heta!” Och så blev det. Inte särskilt många tittade om jag minns rätt.
Men det är orättvist att sitta här och ironisera över misslyckade program SVT gjort genom åren. Jag är en stor tillskyndare av public service-media, och det är inte bara för att jag själv haft dem som arbetsgivare i femton år. Jag blir också lycklig av saker som detta som hände t ex för någon månad sedan:
Jag skulle se ett program på Ettan om bipolaritet/manodepressivitet som gjorts på ett mycket personligt sätt av Stephen Fry. Medan jag väntade på det kollade jag lite på Tvåan och kom rakt in i ett otroligt spännande porträtt av den ryske stjärnviolinisten Maxim Vengerov. Han var helgalen och fantastisk. Jag kunde inte sluta titta! Så jag satt och zappade hysteriskt mellan kanalerna och ömsom svor över att videon pajat (och bägge två var repriser), ömsom njöt av att bägge programmen var så FÖRBANNAT BRA, så utmanande för tittaren. Hög kvalitet helt enkelt!
Och jag kände mig så stolt över att ha tillhört ett företag som håller fanan högt. Jag älskar också program som Kobra, Sverige, Babel, Filmkrönikan (förut när Fredrik Sahlin var med), K-Special och allehanda andra dokumentärer (har själv lagt berättarröst till en hel del sådana genom åren) som inte handlar om extremfeta, vanskapta, plastikopererade, kroppsbesatta, siamesiskt ihopvuxna, sjulingfödda eller eljest ”abnorma” människor med ovanliga defekter eller sensationella sjukdomstillstånd – som i TV4.
Nu kanske någon tycker att jag låter snobbig, och det kanske jag är också. Jag gillar SVT och SR skarpt och det står jag för. Må ingen tafsa på public service!
Staffan: jo, jag har börjat skriva på en ny bok som delvis handlar om en bespottad företeelse, nämligen damfotboll. Jag har inte hunnit väldigt långt, men idén är klar och planen lagd. Släppet av Jävla John har slukat mycket energi och tid, och på något sätt har det känts som om jag måste ”förlösa” den bebisen innan jag kan bära på nästa. Det är förvisso ohållbart om man vill uppnå en hög produktionstakt – men kanske blir jag mer rutinerad och varm i kläderna – och hårdhudad – med tiden.
Fast just idag fick jag inbjudan till Helsingfors bokmässa i oktober. Saatanas Johnni (eller vad den kan heta) släpps på finska till hösten. Och så kommer den på norska också. Förhoppningsvis tillkommer fler språk. Och då innebär ju det att Jävla John kommer att hänga med ett bra tag framöver, och jag kan ju inte låta den hindra mig från att skriva färdigt nästa bok. Jag famlar lite, ärligt talat. Jag är ju rookie på det här med författande och har inte riktigt hittat mina rutiner än, men jag försöker. Jag hoppas det kommer.
Nina och Mattias, jag tycker Ingenjör Andrées luftfärd är en fantastisk historia om det småttiga, det djärva, det futtiga, det storslagna och det småsinta, och en suverän tidsskildring från det förrförra seklets slut. En svensk klassiker enligt mitt förmenande. Sundmans språk är ju mycket avskalat, och jag älskar det. Boken drabbade mig svårt när jag var i öfre tonåren, och jag hoppas ni också tycker om den.
Och Staffan: bring me vilka monumentala misslyckanden som helst, från vilken tid som helst, bara de är riktigt grandiosa!
Bild jag tog i England i somras …
Snyft. Ingen har förresten kommenterat min lilla historia om ”Maccaroni Berlusconi”. Är det bara jag som grips av den lille mannens öde?
Undrar
Eva