Varför ljuger vi inte mer på biblioteken?

I februari har jag och biblioteksassistenten och trubaduren Finn Ljunggren turnerat i Sverige (och på Åland) med en föreställning som heter  Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? – om bibliotek, bibliotekarier, biblioteksassistenter och bibliotekschefer: www.christerhermansson.nu/. Vi ska framträda några gånger till i mars och april.

Turnén har gått över all förväntan och jag har träffat många härliga kolleger runt om i landet, det har varit en riktig  bildningsresa att höra dem berätta om sin biblioteksvardag. Många är beklämda över en utveckling där inte längre boken, litteraturen och läsfrämjandet står särskilt högt i kurs ute i folkbiblioteken. Men samtidigt försökte verkligen jag och Finn att uppmana biblioteksmänniskorna att stå upp för litterauren och för sin yrkeskompetens och för folkbiblioteken.

Folkbiblioteken är våra mest älskade offentligt finansierade kulturinstitutioner, våra mest besökta och våra mest betydelsefulla. Därför är det oerhört viktigt att vi diskuterar i alla möjliga sammanhang vad folkbiblioteken ska ägna sig åt. Vilka är de väsentligaste uppgifterna? Och det är förstås en rad faktorer som spelar roll: lokala förutsättningar, befolkning, personal, chefer, verksamhetsmål, dialogen med medborgarna.

I föreställningen läste jag ur en text som finns i boken Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? (www.tusculum.se/Recensioner2.htm). Den heter "Varför ljuger vi inte mer på biblioteken?" och publicerades ursprungligen i Biblioteksbladet 2/06. Och nu, som bibliotekarien Sally brukade säga i tv-serien, nu citerar jag:

"Av någon anledning slumrade jag till och tankarna flög iväg till när jag som ung och relativt oerfaren bibliotekarie fick ett vikariat på ett institutionsbibliotek i Södertälje. Den redan legendariska, numera bibliotekschefen i Visby, Kerstin Simberg, instruerade mig i hur man, enligt hennes modell, skulle bokprata. Det räcker absolut med att läsa baksidestexten på böckerna, sa hon, och sedan improvisera och hitta på efter bästa förmåga. Men är det inte bra att läsa böckerna först? tänkte jag fast jag vågade inte säga emot henne. I många år hade jag verkligen svårt för Simbergs pragmatiska bokpratmodell, men på senare tid har jag insett hur banbrytande och praxisbetonad den verkligen är. Varför ska bibliotekarier vara så modesta i sin framtoning? Varför inte fabricera och fabulera lika friskt som författare gör? Det viktiga är väl, oavsett hur, att intresset väcks för litteraturen?"

 Reaktionerna på texten har varit väldigt blandade: en del erkänner direkt att man måste ljuga i biblioteksarbetet eftersom det inte går att läsa alla böcker. Andra blir däremot upprörda. Men varför det? Vi ljuger hela tiden, vi talar om litteratur och filmer och annat som vi aldrig har läst eller hört, möjligen läst eller hört talas om, och Kerstin Simberg introducerade sin bokpratsmodell (inget bra uttryck) redan 1992. Igår fick jag hem How to talk about books you haven´t read av Bayard och Varför har jag inte skrivit någon av mina böcker av Marcel Bénabou.

 

Bbibliotekarier har alltid varit bra på att ljuga och fabulera kring litteratur som de aldrig läst. Det är i själva verket en av bibliotekariernas väsentligaste arbetsuppgifter!