Idag är det min sista tjänstlediga dag för denna gång. I drygt två månader har jag skrivit nya texter och turnerat med Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? På måndag befinner jag mig återigen i mitt lilla arbetsrum på kulturhuset Multeum i Strängnäs och ska börja administrera kultur igen. Det som är aktuellt nu är alla löne- och utvecklingssamtal med personalen…
Att skriva är det svåraste jag vet. För mig finns det ingen större intellektuell utmaning. Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra, och då har jag ändå publicerat åtta böcker, deltagit i antologier och skriver mängder av olika artiklar, och det fascinerar mig. Det är som att börja om varje gång jag försöker även om jag har en viss rutin efter så många år.
För mig är det definitivt så att utan litteratur, musik, film och konst vore livet tämligen meningslöst. Ronny Ambjörnsson skrev igår i DN att "genom att ge röst åt olika personer kan litteraturen förmedla så skilda perspektiv på verkligheten att denna på sikt blir mer begriplig. Litteraturen förutsätter samtal, dels mellan de personer som uppträder på scenen eller i romanen, dels mellan dem och oss andra, som tittar på, lyssnar eller läser."
När det gäller folkbibliotekekens roll, om man ska haka på Ambjörnssons resonemang, så gäller det att skapa lustfyllda sammanhang kring boken och litteraturen. Möten och samtal, bok- och skrivarcirklar, debatter och diskussioner, där bibliotekspersonal med rika läserfarenheter, författare och allmänhet träffas och samtalar om litteraturen. Det är en riktig utmaning för alla inblandade: att möta människor i det verkliga livet och våga stå för sina åsikter.
Nu ska jag strax gå ut på min dagliga powerwalk i Södertälje. Jag kommer att bli blöt och svettig, och sedan ska jag lägga mig i ett varmt bad. Det ska bli underbart.