Snön är vit och det är ännu kallare och om en stund ska jag åka till Stockholm för ett styrelsemöte i Sveriges författarförbund. Det är nästan alltid lika roligt när vi träffas:
"
"Det var en trist januaridag i Författarnas Hus, ett styrelsemöte i Sveriges författarförbund skulle strax börja, och jag satt och slöpratade med några kolleger om människors attityder och inställning till lögn och sanning. Katarina Kieri hävdade, och hon kan ju verkligen låta väldigt trovärdig eftersom hon är från Norrbotten, att hon ljög väldigt mycket som barn. Till exempel påstod hon i första klass att hon hade en alldeles egen ko för att imponera på klasskamraterna. Visserligen hade hon inte kon hemma utan hos sina farföräldrar. Eller var det möjligen en get? Jag minns inte riktigt. Sedan berättade hon att hon kunde cykla med bindel för ögonen från Överkalix till Kalix utan att trampa på pedalerna. Jaha, sa jag, och vad vill du säga med detta?
Sedan menade Eva Susso att hon alltid ljuger vid offentliga framträdanden. Då lyfte jag fram en diskurs om betydelsen av det fiktiva och författarens rätt att alltid dra på rejält; att vara trogen sig själv kanske är det enda som är intressant. Men äpplet föll rakt ner i toalettstolen. Det var ingen som hakade på. Jag försökte tala för Per Gunnar Evanders och andras rätt att skriva vilka historier och med vilka fiktiva personer som helst. Att det är författarens privilegium. Ordförande Mats Söderlund inflikade då att sanning är det som man minns, och det som lever kvar, och han hänvisade till några dunkla arkaiska grekiska källor. Därefter började styrelsesammanträdet."
ur Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?
http://www.tusculum.se/Index.htm