Fick för mig att en dikt av Stig Dagerman kunde passa.
"Allt som hänt förut skall hända åter.
Lång vinter möta en för tidig höst
mer ser ej siaren, enär kristallen gråter.
Ge den en näsduk som en ringa tröst.
Blod skall spola grönskande kanaler
och fiskar storkna i en levrad vik,
och stora lejon skola vakna som schakaler
och smyga ut att spana efter lik".
Hu, det blev hemskt. Men det kan inte vara skojigt jämt. Det finns ett nästan krampaktigt krav på glättighet, ironi och underhållning men allvar behövs. Åtminstone någon gång ibland.
Långfredagen var förr i världen som bekant en dag då man inte fick göra någonting alls. Man skulle helst sitta stramt på en stol och tänka på sina synder hela dagen. Och gå i kyrkan förstås. Jag vet inte om det finns några äldre läsvänner på bokcirklar som kommer ihåg hur långfredagen var förr.
Jag kommer från ett oreligiöst hem (trots att mamma är prästdotter, men hon tappade tron på Gud när hennes pappa dog när hon var bara åtta år, hon kunde inte tro att det var någon mening med det. "Om Gud finns så är han ond", har hon sagt någon gång, min mamma är ganska drastisk). Men jag har alltid gillat påsken, de glada färgerna, ljuset som kommer tillbaka.
Idag har jag inte gjort just någonting. Jo, varit på Friskis och Svettis, och funderat. Inte läst en rad faktiskt. I morgon blir det påsklunch med familjen.