Kenta och barbisarna fick mig att minnas en sak jag fortfarande har dåligt samvete för. Det var på lekis, vi satt några stycken och gjorde pärlplattor och vad det nu var man gjorde. En pojke frågade en annan om han ville följa med hem och leka med dockor efteråt. – Ha, leker ni med dockor! sa jag.
Min kompis Lena som satt bredvid (vi var fem år) sa strängt åt mig att pojkar visst fick leka med dockor. Hon blev upprörd på mig och verkade inte ens fatta varför jag sagt så. Jag skämdes fruktansvärt, det är väl därför jag minns det.
Allra starkast tycker jag Sofia Rapp Johanssons läsning ur Silverfisken var. Koncentrerat, drabbande. Jonas Karlssons noveller vill jag också läsa.
Förresten får ni gärna fråga saker, eller kritisera för jag är inte alls stingslig!