"Den" har alltid varit mitt arbetsnamn. "Den" har hetat Mandragora, Drömmar med senarelagda innebörder, Sanningen om bron och Rosa pantern i de spanska kvarteren, men framförallt har den hetat och heter inom mig fortfarande "den". Och gissa om jag har varit rädd för den, och dess effekter. Jag ville bli trodd.
Vad hade hänt om den istället hade kommit ut nu? Samma sak.
I kanterna är den camorra, i mitten är den ett mysterium. Vi får se hur det går. "Om du har ett gott hjärta, så fråga inte" säger de gamla kineserna.
Det skenheliga klotterplanket DN kultur ringde just och frågade om jag ville vara med i en slentrianenkät om den åttonde mars. Men jag knyter hellre kontakter med AlQuaida. DN står inte för vad de säger och gör, men det gör jag.
Det är inte de som förklarar mig galen som är värst, utan de postmoderna ironidjävlarna. Min bok hör inte hemma i "trickens" och "konstruktionernas" skenvärld, inte heller bland de true stories som marknaden svämmar över av. Läs gärnha en artikel i Arbetarbladet.
Nå. Den yngste brorsonen till en viss gudfader är "infame".
Fortsättning följer.