Vilken röra! Nu har jag suttit i flera, flera timmar och försökt skriva en inledning på den där textgeggan jag håller på med och som ska vara klar på fredag. Och när jag säger gegga menar jag gegga, för det är precis vad det är. Det är som när jag var sju år och jag och min bror och en kompis till oss klafsade ut i den nyplöjda åkern utanför vårt hus och fastnade. Ju mer vi trampade desto djupare sjönk vi i den tunga, feta, uppluckrade lerjorden, och till slut fick vi panik och stod där och gallskrek och fäktade med armarna alla tre. Så känns det nu, men med två stora skillnader: den här gången står jag ensam och trampar och fäktar och sjunker, och den här gången kan inte min pappa kliva ut och lyfta upp mig ur stövlarna och föra mig i säkerhet.
Ja, jag bode nog helga vilodagen. Nåja, resten av den ska jag i alla fall satan ta mig helga, jag tänker inte göra nånting mer som inte faller mig in. Som tur är både högg jag ved och storhandlade igår. Såhär ser jag ut ute vid huggkubben:
Eller såg ut förra våren i alla fall.
Annars kan jag meddela att blåsipporna är på väg upp i min trädgård – bladen är uppe, bara själva blommorna saknas – och att jag hörde koltrasten igår kväll. Och en bofink, tror jag. Jag tog en promenad i skymningen, och det var då det hände; först hörde jag en kotrast här hemma och tänkte att jag nog hörde i syne, men sen hörde jag en till när jag gick förbi en annan trädgård ett par kilometer bort, och det var där jag tror att jag hörde bofinken också. Så nu får man ju hoppas att det inte kommer en köldknäpp i mars och lägger sordin på stämningen för de små liven. Fast skulle det hända har jag gott om talgbollar att hänga ut. Men ändå.
Mattias M frågar hur mina läsvanor ser ut och hur jag har det med nya svenska böcker. Mina läsvanor varierar beroende på hur mycket jag jobbar som handledare på skrivarkurser. Om jag handleder väldigt mycket läser jag ju också mycket texter under arbete, och då orkar jag knappt läsa färdiga böcker alls, för jag blir som yrkesskadad och kan inte läsa på ett avkopplat fritidsaktigt sätt. Men under perioder då jag bara handleder lite då och då (nu är en sådan period) har jag för det mesta en bok på gång, ibland flera.
När jag skriver läser jag också mindre, och då är jag väldigt noga med valet av litteratur: det måste vara lättläst och samtidigt få mig att upprätthålla lusten att skriva.
Jag har ganska dålig koll på nyutkomna svenska böcker. Är lite rädd för dem, men läser vissa. Har nyligen läst Marie Hermanssons "Svampkungens son", och Karin Alvtegens vad den nu hette den senaste som kom i höstas. De författarna är så olika mig i stil och genre och innehåll att de inte skrämmer mig det minsta. Dessutom har jag på senare tid blivit närmast besatt av Marie Hermanssons berättelser. Jag klämde i mig i stort sett hela hennes produktion i våras, och sen hängde jag på låset på biblioteket när Svampkungen kom ut.
För närvarande har jag Hans Gunnarssons "Någon annanstans i Sverige" och Mirja Unges "Brorsan är mätt" hemma från biblioteket. Fingrar på dem ibland, och tänker att : "Nu är det väl ändå läge, ta dig nu samman Ninni för fan och läs dem, de är bra och fullständigt ofarliga författare båda två, det enda som kan hända är att Mirjas stil sätter sig i din egen en vecka eller två, men det går över, det vet du!"
Mirja Unge och jag gick på Litterär gestaltning ihop, så jag vet med säkerhet att hon sätter sig men att det går över.
Sen är det också så att eftersom jag jobbar väldigt mycket och eftersom allt jag jobbar med går ut på att skriva, läsa eller översätta skönlitteratur, så föredrar jag att fritidsläsa sådant som jag totalt kan koppla av med och vet att jag inte behöver tycka något om eller relatera till över huvudtaget, och då blir det oftast någon form av spänningslitteratur av författare som antingen är utomnordiska eller döda, helst både och. Jag har precis börjat på en bok av Patricia Highsmith, "Ugglans rop". Hon dog 1995. Det är ganska lagom.
