Är det någon som vet vad koltrast heter på norska? Jag mejlade lite med en norska idag, och berättade för henne att här nere i södra Sverige (hon befinner sig i Lillehammer, stackarn, där är snö och is) är det nu så vårlikt att jag t o m hörde koltrasten häromdagen, och att jag inte visste vad den heter på norska, bara att den heter blackbird på engelska. Då föreslog hon "måltrost". Men det är taltrast, kunde jag konstatera efter att ha bild-googlat omkring en stund, och det låter ju följdriktigt, jag menar "mål" och "tal" borde ju vara samma sak. Ja, så nu undrar jag alltså vad koltrast heter på norska. Jag vet inte ens vad den heter på danska.
Vet ni förresten att vintergæk är snödroppar på danska? DESSA NORDISKA SPRÅK ÄR LIVSFARLIGA ATT ÖVERSÄTTA! Det kan bli helt avigt alltsammans! Fjärilar kan bli sommarfåglar och lidande kan bli lidelse, det är som att gå över en minerat fält.
Idag är jag också trött. Jag tror jag blir trött av stress och pms/begynnande övergångsbesvär – ingen bra kombo. Jag blir också trött av att läsa korrektur, vilket jag gör idag, och det är SÅ tråkigt, jag blir SÅ sömnig. Det är en bok jag har översatt, och som vanligt när det är dags att läsa korrektur på böcker jag har översatt så är jag SÅ trött på boken.
Så det är m a o ingalunda du, Harriet, som har gjort mig trött! Kära vän, hur kan du tro det? Jag tycker förresten också att det vore intressant att höra vad folk som har läst Enhet tänker och tycker – om både det ena och det andra egentligen, men eftersom organdonationsfrågan varit uppe, så ja, det i synnerhet just nu.
Apropå organdonation, vad hände med det där som hände i mitten av 90-talet? Det var någon gång mellan våren 1995 och tidig höst 1996. Då fick man ett brev från Socialstyrelsen med upplysningen att fr o m nu måste man uttryckligen ha sagt nej till organdonation – d v s man måste ha registrerat sitt nej i donationsregistret och/eller ha ett donationskort med ett förkryssat nej i plånboken – om man inte ställde upp på att donera organ i den händelse att man blev hjärndöd. M a o: ens tystnad var lika med ett medgivande. VAD HÄNDE MED DET???? Är det någon som vet det? Jag menar därifrån till det Harriet berättar i sin kommentar på mitt inlägg igår – nämligen att nu respekterar man inte ens en avliden persons uttryckliga och registrerade ja om den avlidnes anhöriga säger nej – är ju steget väääääääldigt långt.
Innan jag återvänder till den ack så tråååååååååååååååååååååååååkiga korrekturläsningen, vill jag besvara Ingelas fråga om skrivarlinjer i Skåne. De jag känner väl till och vet är bra, är Skurups folkhögskola och Fridhems folkhögskola som ligger i Svalöv. Skurup har jag både gått på (även om det är längesedan) och jobbat sporadiskt på och har alltjämt ganska regelbunden kontakt med; jag bor bara en mil från skolan. Fridhem har jag ofta varit gästlärare på under de senaste 8-9 åren, och just nu fungerar jag som handledare åt två elever som går andra året på linjen. Båda skrivarlinjerna är tvååriga, fast på Fridhem får man söka till andra året – om man vill alltså, så m a o ord är den både ett- och tvåårig. Båda skolorna håller hög kvalitet, har entusiastiska och väldigt erfarna lärare, och håller oftast ett antal författare knutna till linjen – som handledare och så. (Anne Ohlsson, som är huvudlärare på Fridhems skrivarlinje, brukar säga att hon har världens roligaste jobb.)
Det finns även skrivarlinjer på Glimåkra folkhögskola och på Österlens folkhögskola, tror jag den heter, den ligger i alla fall i Tomelilla. Jag har varit och besökt dem båda, men bara som författarbesök (jag har alltså bara varit där och pratat om mig själv, inte deltagit i undervisningen), så jag kan inte säga så mycket om dem, mer än att stämningen var god och att de gav ett seriöst intryck.
Det finns säkert fler, men de här är dem jag vet något om.