Åh, nu börjar livsandarna vakna igen! Eller vad det nu är man brukar säga vakna. Jag hade bestämt att jag inte skulle prata pms och mensvärk och annat såntdär typiskt gnällbloggigt i den här bloggen, men nu gör jag det i alla fall: jag har haft några svåra dagar; mina två hjärnhalvor har delats i cirka ett tjugotal utan någon som helst kontakt sinsemellan och kroppen har varit mer eller mindre ur funktion. Nu har det börjat vända tillbaka till normalläge. Nu är mitt största problem att det enda jag egentligen har lust att göra är att ligga och läsa. Och det är ERT fel! Det är DEN HÄR SAJTENS fel! För jag blir så lässugen! Och just nu är det också litegrann Stieeeeeeeg Larssons fel, för den där boken är plötsligt mer spännande än vad som borde vara tillåtet. Den borde åtminstone vara försedd med nån sorts varningstext: "Bör ej läsas av människor som jobbar heltid eller har småbarn eller tentaläser eller har en nära förestående deadline av något slag."
F ö kan håller jag med bokaina om att Åsa Linderborgs replik eller hur man ska säga till Maciej (gud, hur stavas hans förnamn, är detta rätt? det ser inte rätt ut, jag ber alla som bär detta förnamn om ursäkt!) Zarembas kränkningsserie i Aftonbladet verkar vara rätt intressant och tankeväckande den med, men jag är också sån som inte alltid orkar läsa långt på internet, så jag får nog återvända till den (när jag har blivit klar med den här översättningen som nu närmar sig deadline med otäckt stora snabba steg samt läst ut Män som hatar kvinnor).
Och, ja, Mattias M, det kan nog vara så att Lena Adelsohn Liljeroth är ett slags marionett eller vad man ska likna det vid. Men gör det henne i så fall mindre farlig??????? Jag menar om hon nu är farlig alltså. Vilket jag försöker tycka att jag är paranoid om jag tror att hon är.
Och till Ingela, tack för din positiva respons! Jag blir så himla glad, i synnerhet i denna min postpremenstruella fas när jag tycker att jag inte har skrivit nåt läsvärt alls här på en hel vecka. Och för det du säger om Enhet, det värmer.
Jag fick förresten mina pocket-friexemplar av Enhet idag. 25 stycken likadana pocketböcker i en stor kartong. Så nu finns den alltså i pocket, för den som är hågad, tror den kostar under fyrtio spänn på de flesta ställen. (Nu gjorde jag reklam igen.)
Trots att jag vid det här laget har gett ut fyra egna titlar och jag vet inte längre hur många översättningar (cirka femton tror jag), så blir jag fortfarande lika sådär blossande och stigande puls-förväntansfull och barnsligt stolt när jag öppnar en kartong böcker på det där viset. Det är kanske dumt och pinsamt att avslöja detta så här rakt ut i cybervärlden, men det skiter jag i, för de stunderna är så alldeles underbara att de uppväger en massa trista saker som är förknippade med den här branchen och det här yrket och som vanligen upptar ganska mycket tid och energi. Och därför tycker jag att det är värt att nämna att jag kan bli sådär skälvande hänförd över att öppna de där kartongerna och känna den där färskbokdoften slå emot mig och ta upp en hel näve likadana böcker — som JAG har skrivit eller översatt — och känna på dem och titta på dem och öppna dem och läsa baksidestexten.
Nu känns det som om jag har skrivit någon form av bekännelselitteratur, jag känner mig lite 70-tals faktiskt. Men jag vet inte om det känns bra eller dåligt. Hoppas i alla fall att det var uthärdligt att läsa.